… tänker jag på när jag läser reportaget om palestinska flickors dagböcker i Gaza i DN 9/11 (2026). Det kan nog alla som skriver (det brukar börja med dagböcker) instämma i. Du får distans till dig själv och dina tankar. Du får ett språk som du kan utveckla. Du lär dig argumentera. Du växer som människa.
14-åriga Sama al-Harazin skriver dagbok som ”ett sätt att få utlopp, att skrika ut min smärta och mina önskningar genom pappret, säger Sama”. Hon skriver vidare: ”I (stad-en) Khan Yunis. I dag har jag mycket att göra. Jag kom hem från skolan väldigt trött. Det är så varmt, jag önskar att jag hade kallt vatten. Jag längtar tillbaka till (Gazas stadsdel) Shujaiya, om så bara till ett tält. Jag saknar mina grannar och vänner. I dag måste jag hämta vatten. Jag önskar att jag kunde köpa en ny väska som alla andra tjejer, och nya kläder”.
”När jag blir rädd flyr jag till skrivandet. Livet känns då lättare, och rädslan släpper efter hand, säger hon.” Hennes mamma dog av israeliska bomber 2014. Hennes storasyster som är 28 är den äldsta kvinnan i den stora familjen. – Förlusten och kriget verkar ha fått Sama att mogna för tidigt. Hon bär ett tungt ansvar i en familj med tolv personer, säger systern. Många av hennes tidigare dagböcker har försvunnit i rasmassorna efter förstörda hus. När även hennes pappa blev skadad i en bombning skrev hon: ”Hungern blev värre. Min pappa skadades svårt och blev kvar på sjukhuset ett tag. Då blev jag rädd att förlora honom, som jag förlorade min mamma i kriget 2014. Jag hade inte ens fyllt två år. Jag var ledsen varje kväll och grät för min pappa. Jag saknar min mamma. Jag brukade besöka hennes grav varje vecka”.
15-åriga Nada al-Nahal skriver också dagbok. Hennes språk har utvecklats. – Mina dagböcker ser helt annorlunda ut nu. Nya ord har kommit in i mitt språk: ”flykt”, ”svält”, ”presenningar” och ”quadcopter”, säger hon. Under åren fyllde hon mellan 50 och 100 skrivböcker. Bara nio kunde räddas ur rasmassorna när familjens hem i Sheikh Radwan i Gaza city förstördes. En del av dagboksanteckningarna har hon bearbetat till en roman. På sin födelsedag fick hon ett tryckt exemplar av romanen av sin moster Maysara Shaaban, som är journalist.
Nada al-Nahal skriver i sin dagbok: ”Dag: torsdag: Datum: 12/6/2025: Jag vaknade tidigt i dag, klockan halv fem på morgonen. Anledningen var att lastbilar med mjölsäckar hade kommit. Vi tog inget mjöl. Det är okej, eftersom det finns andra som behöver det mer än vi. Vi har lite mjöl, men det räcker inte så länge. Jag gick till skolan och var väldigt trött, eftersom jag inte hade gått och lagt mig tidigt, men ändå vaknade jag tidigt! Matteläraren var mycket upprörd. När någon ställde en fråga sa hon att hon inte ville ha några frågor. Hennes sätt att förklara blev också osäkert?! När det gäller vår arabiska lärare slösar hon varje gång bort lektionen på meningslöst prat. Eleverna tycker att det är roligt, men egentligen är det väldigt irriterande. Jag kunde lika gärna ha stannat hemma, eftersom jag redan hade förstått lektionen. Jag kom dit och önskade att jag inte hade kommit. Nu har jag kommit hem från skolan och vilat en stund. Sedan gick jag för att skriva”.
Parallellt med skolan arbetar Nada nu på en berättelse om den fängslade överläkaren Hussam Abu Safiya, den tidigare chefen för Kamal Adwan-sjukhuset i norra Gaza. Bilderna på honom när han i slutet av 2024 överlämnade sig till den israeliska militären, klädd i vit läkarrock, spreds över världen. – Jag skriver både för att fly till en annan värld och för att dokumentera. Vi dör två gånger om händelserna glöms bort, säger Nada och utvecklar:
– Kriget angriper inte bara kropparna utan också minnet. Om vi inte dokumenterar blir det ytterligare en död för offren.”
Det finns många anledningar att vi skriver. Några för skrivbordlådan eller bara privat. Några för att kanske i framtiden bli publicerade. Det är som med läsningen: huvudsaken att man läser. Det gäller vuxna så väl som barn. Jag tänker på den holländska tonåring-en Anne Frank, en av mina litterära idoler, och hennes öde. Jag hoppas att de palestin-ska barnens vittnesmål också publiceras när den israeliska ockupationen har upphört.
Gerhard ter Borch: Brevskrivaren 1655 (Mauritshuis, Den Haag)
