GOTT & BLANDAT (20/4-2026)

Torborg Nedreaas: Av månsken växer ingenting (1947/2026, övers. Cilla Naumann)

Den här boken måste ha slagit ned som en bomb i det bigotta Norge när den publicerades på ett socialistiskt förlag 1947. Fortfarande idag är den otroligt stark, med en alldeles särpräglad röst. En kvinna träffar en man på en tågstation i Oslo och följer med honom hem. Sedan berättar hon sin historia, om den olyckliga, stora kärleken till sin lärare i skolan, adjunkten Johannes. En kärlek som är så stor, och samtidigt så tragisk i sina konsekvenser: tre hemska aborter och ett ständigt förödmjukande väntande på en man som, henne ovetande, redan var förlovad med en ”finare” kvinna. Författaren TN var en tid medlem i kommunistiska partiet, men blev utesluten, enligt förordet av Geir Gulliksen. Men hennes stora engagemang, liksom landsmaninnan Ottar, Elise Ottesen-Jensen, var kampen för fria aborter, som då var kriminaliserat i Norge. Sverige fick sin abortlag 1974, Norge fyra år senare.

Nedreaas har berättat att hon själv träffade en kvinna i Oslo, som berättade historien för henne, och att hon gick direkt hem och började skriva. Hon publicerade också en självbiografisk trilogi om flickan Herdis Hennes debut 1947 har blivit en klassiker i Norge och valts till en av seklets viktigaste skönlitterära böcker. Kvinnan i boken, som heter Åse, är från arbetarklass, fadern är gruvarbetare och dör i silikos. Johannes är skollärare, sitter i kommunfullmäktige, och har därmed det stora övertaget. Han är förlovad, så det kan aldrig bli något mellan honom och Åse. Men hon kan inte göra sig fri från honom, mentalt, och slits itu av kärlek, ångest, och olycka. ”Det vi kallar kärlek är inte alltid bra för oss” konstaterar Gulliksen i förordet. Det är det största som drabbar oss, vid sidan av att föda barn, men kan också bli förödande för kropp och själ. Sällan har det beskrivits så bra som i denna norska klassiker. Här fångar hon på pricken berättarrösten i all sin sårbarhet och utsatthet som kvinna i ett religiöst Norge. Mest tänker jag på nobelpristagaren Annie Ernaux.

Emily Brontë: Svindlande höjder (1847/…/2024, övers. Gunilla Nordlund)

Ett bra exempel på en ”högromantisk” bok [se tidigare blogginlägg om romantiken i Jena], men är den verkligen så romantisk? Boken skildrar den olyckliga kärlekshistorien mellan Catherine Earnshaw och det romska hittebarnet Heathcliff. Den berättas av en granne till paret, Mr. Lockwood, som bor ensligt på sin gård Wuthering Heights (Stormpiskade höjder) med ett gammalt par tjänare. Boken är fylld av våld och okvädningsord, så pass mycket att berättaren blir förskräckt. Brontë skrev bara denna bok, kanske vill hon skildra tragiken på en granngård, men det blir också en sorts debattskrift om hur en idealistisk man, den äldre Earnshaw, tar till sig hittebarnet Heathcliff för att ge honom en god uppfostran. Men sonen i huset, Hindley, gör allt för att förpesta Heathcliffs tillvaro, medan dottern Catherine tar honom till sig. När den äldre Earnshaw dör förpassas Heathcliff till den lägsta tjänarstaben där de andra tjänarna får växlas om med att prygla honom. Catherine och Heathcliff tar sin tillflykt till hedarna runt gården, och med tiden ska Heathcliff ta en gruvlig hämnd på sina plågo-andar, inte olikt en annan storsäljare från 1800-talet, den franska Greven av Monte Christo. Men deras kärlekshistoria är aldrig lycklig, de är för olika. Något som sällan kommer fram i de många filmatiseringarna av boken. Handlar det om klass? Rasism? Kön? Ja egentligen allt. Men de många filmatiseringarna av boken gör den knappast rättvisa, för de fokuserar nästan enbart på det ”romantiska” mellan de båda, som i boken inte alls är särskilt romantiskt.

Systrarna Emily, Anne och Charlotte Brontë blev alla författare. De skrev under manliga pseudonymer. Charlotte är känd för romanen Jane Eyre, som är mer i den traditionella Jane Austen-stilen. Austen var föregångaren i engelsk modern romankonst, med Dickens kom också den sociala sidan fram av industrialiseringen i England. Fadern Bronte var född på Irland och präst på landsbygden i Yorkshire. Modern och två systrar dog tidigt, sonen Bramwell ville bli konstnär, men förföll i dryckenskap. Systrarna fick försörja sig som guvernanter. De sex barnen gick i skola, där disciplinen var hård, och tbc spreds. Skolan figurerar i romanen Jane Eyre. 1857 publicerade Emily Svindlande höjder, under pseudonymen Ellis Bell, medan Anne skrev Agnes Grey. Emily var skygg, levde mycket i en fantasi- värld, och avled 1848, knappt 30 år, samma år som Bramwell. Agnes avled året efter, förmodligen också i tbc, turbekulos.

Efter Emilys död författade Charlotte två biografiska förord, till en nyutgåva av Wuthering Heights. Där menade hon att Emily var ”stronger than a man, simpler than a child”. Och angående romanen ansåg hon att ”den är lantlig in i märgen. Den har heden i sig, den är vild och knotig som heden själv.” (Wikipedia). 1846 utgav hon också en volym med dikter av alla tre systrarna. ”Poems by Acton, Currer and Ellis Bell”.

Systrarna porträtterade av sin bror Patrick Brontë Jr.

Anne Holt: Tolv otämjda hästar (2023/2024, övers. Barbro Lagergren)

En av Nordens mest kända deckarförfattare. Hennes tolfte deckare, med den rullstolsbundna polisen Hanne Wilhelmsen som huvudperson. Den lesbiska Hannes hustru har just lämnat henne, och hennes ”sidekick” är istället den unga och söta Ebba Braut som egentligen är förlagsredaktör med en teologiutbildning i botten. Här ställs de båda inför ett mysterium: en flicka med starkt religiös bakgrund har tagit sitt liv – det visar sig att hon är gravid. Två andra liknande fall inkommer till polisen, samtidigt som Hannes goda vän och informant, polismannen Henrik Holme hittas mördad. Här finns ett samband! Hanne misstänker att han var fallet på spåren. Efter mycket grävande kommer hon en märklig förening av s.k. ”incel-män” på spåren, ett sällskap på tolv män som ”hatar kvinnor” och kommit på att droga dom, och sedan inseminera dom och göra dom gravida, som en sorts (lite märklig) ”maktdemonstration”. Lite långsökt kan jag tycka, lite väl komplicerat, men Anne H skriver skickligt och vägvinnande i den 450 sidor tjocka romanen. Central i ”incel-sällskapet” är en gynekologiläkare, som kan förse sällskapet med sperma och uppgifter om lämpliga offer från sin läkarpraktik, men när en av deras ”torpeder” börjar våldföra sig på en av de drogade medvetslösa kvinnorna, och läkarens son hittas död, så börjar historien, med polisens hjälp, att nystas upp. En av de utsatta är just Annes väninna Ebba, som länge förnekar att hon skulle blivit drogad, men att hon istället skulle ha varit febersänkt (det är under covid-pandemin 2020), och då släppt in ett pizzabud i lägenheten. Imponerande intrig, även för en som inte främst uppskattar skriven ”krimi”. Holts hjältinna Hanne Wilhelmsen är burdus och snarstucken, och inte alldeles lätt att gilla. Sexuellt är hon en ”butch” som kört motorcykel i läderbyxor. Hon har jobbat inom polisen som jurist, precis som författarinnan. Kanske drar man vissa paraleller till det franska Pelicot-fallet. En annan association går till den i april 2026 på Netflix visade deckaren med den alkoholiserade norske polisen Harry Hole, av Jo Nesbø. Skickligt, spännande, men kanske lite orealistiskt ibland?

Gabriel García Marquez: Vi ses i augusti (övers. Hanna Nordenhök)     

Det här är Marquez sista (korta) roman, som var ofullbordad, men som avslutats av en författarvän, Cristobal Para. En lite nostalgisk historia med erotiska inslag, om den medelålders Ana Magdalena Bach (obs blinkningen), som varje år på hösten reser från Venezuela till en liten karibisk ö, för att där sätta ett fång gladiolusblommor på moderns anspråkslösa grav. Trots att hon är gift, och uppenbarligen lycklig med sin make, så upplever hon på resan en kort romans med en stilig man, en handelsresande från Curacao, som gör henne lycklig. Det blir en sorts ”kärlekens höga visa” och till slut så förstår hon att även hennes mor upplevt en liknande romans på den lilla ön, och att det är därför hon velat bli begraven där på ön istället för i Caracas. Finurligt, på GGM:s välskrivna prosa, om än inte i klass med hans bästa böcker, snarare en pendang till den romantiska Kärlek i kolerans tid. Men för älskarna av hans böcker förstås ett välkommet tillskott.

Åsa Söderling: En tid i Lissabon (LL-bok, 2024)

Om Niklas som just fått ”korgen” av sin flickvän Pernilla, som tycker att han är ”tråkig”. För att bevisa motsatsen (P talar själv 7 språk, inkl spanska o italienska) så reser han till Lissabon för att lära sig portugisiska. Hans hyresvärdinna Paula är jazzsångerska, men kan inte betala hyran så Niklas hjälper henne. Han hjälper henne iordningsställa ett nytt rum på vinden. När hon får en ny hyresgäst som också är svensk får han veta att Pernilla träffat en ny man. Nu måste han släppa taget om henne och satsa på något nytt. Kanske Paula? Det första blir i a f att visa runt den nya hyresgästen Felix på stan. Fint skrivet om än inte säskilt djuplodande. Saknar lokalfärg. Texten stor och uppställd på ett typografiskt lättläst sätt påminnande om lyrik.

 Felicia Welander: När ljusen tänds (2025)

En feel good-roman i historisk miljö som utspelas i Stockholm och Gamla stan julen 1858. Sara Larsdotter har övertagit faderns bageri i Gamla stan, och står i bagarboden på Stortorget. Hon gör vörtlimpa, pepparkakor och de populära saffransskorporna. En liten föräldralös pojke stjäl bröd av henne, och en dag före jul hittar hon honom avsvimmad, utsvulten och förfrusen i en gränd nära bageriet. Med tiden kommer han att bli en nyttig hjälpreda i bageriet. För att kunna betala av en skuld som fadern drog på sig innan han dog lär hon sig att baka de nya bakverken, tusenbladstårta och saffranscroissant spetsad med bittermandel, som hon sett på det nyöppnade ”Schweizeriet”, och börjar också med bordsservering. Hon lär känna den radikala, rent av ”feministiska” borgarflickan Aurora Brink som vill bli konstnär. Men också den vackre unge journalisten Victor Bergwall som vill skriva ”sant” i samma anda som Aftonbladets journalister Hierta, Almqvist, Wendela Hebbe och göteborgsjournalisten Viktor Rydberg. Mellan de tre uppstår ett sorts ménage à trois, som slutar med att Victor och Aurora gifter sig, och Sara utvecklar sin bagerinäring. Nog om detta.

Thomas Schlesser: Monas ögon (2024, övers. fr franska Cecilia Franklin)

Schlessèr är fransk konsthistoriker, en ovanligt ung professor, och nu också romanförfattare. Handlar om den tioåriga Mona, som plötsligt gradvis förlorar synen. Fadern Paul har antikvitetshandel, mamman Camille jobbar halvtid med uthyrningspersonal, och halvtid ideellt. Det blir beslutsamme morfar Henry som bestämmer sig för att visa Mona de klassiska konstverken, ”skönheten i konsten”, innan hon blir helt blind. Pedagogiskt och hjärtknipande, och samtidigt en konstbildande roman där Mona hela tiden ställer de rätta, analyserande frågorna. Skickligt utfört. Boken har en bilaga med konstverk från Louvren, Musée d’Orsay (impressionisterna), och Musée Pompidou/Beaubourg (1900-talskonst): Botticelli, Da Vinci, Rafael, (14-1500-tal), Tizian, Michelangelo, Frans Hals zigenarflicka, Rembrandt, (1600-tal), Vermeer, Poussain, Watteau, Canaletto, Gainsborough, (1700-talet), David, Marie G. Benoits målning av sin afrikanska slav Madeleine; Goya, C.D.Friedrich, Turner, Courbet, Rosa Bonheurs målning av oxar som plöjer (mycket naturalistiskt), Whistler, (1800-talet), Manet, Monet, Degas, Cézanne, van Gogh, Camille Claudel (älskarinna till skulptören Rodin), Klimt, Hammershøi, Mondrian (1900-tal), Kandinsky, Duchamp, Malevitj, Georgia O’Keefe, Magritte, Brancusi, Frida Kahlo, Picasso, Jackson Pollock, Niki de Saint-Phalle, den svarte amerikanen Jean-Michel Basquiat, Louise Bourgeois, Marina Abramovic. Några saknas, som Andy Warhol. En konsthistorisk vandring, kanske mindre än en roman?  Men Monas naiva uppfriskande åsikter om konstverken är spännande.

Marie Lok Björk: Kunde jag följa dig bort (Sigtuna-sviten, 1)

Förf. har skrivit en läsvärd biografi om samlivsupplysaren (en tidig ”sexolog”) Elise Ottesen-Jensen (”Ottar”). Men den här lättlästa romanen blandar några ungerska judars kamp för livet i koncentrationslägren Auschwitz och Buchenwald, där de till slut räddas av de svensk-danska ”vita bussarna”, med två flickors egna ”kamp” för att få studera vidare för att bli läkare och lärare. Edith är dotter till en fabriksägare, som bara vill gifta bort henne med sonen till en affärsvän. Viola är ungersk jude som hamnar i den lilla staden Sigtuna. Man har kaffekupongor på konditoriet, annars finns bara ”surrogat”. Pappa Gustav gillar nazisterna, mamma sliter i köket, de har inte råd med hemhjälp. På ”danspalatset” serveras bara Pommac, om man inte har eget brännvin. Edith har mest stöd av sin mormor Selma, men också av bror Carl som är inkallad. Det hela är dock tyvärr väldigt förutsägbart.

Arundhati Roy: De små tingens Gud (1997/2025, övers. Gunilla Lundborg)

En klassiker, en livfull skildring av tvillingarna Rakel Moll och hennes bror Estha, och deras liv i Sydindien, byn Ayemenem i delstaten Kerala, med kusten mot Indiska oceanen och Arabiska havet. Om den hårda och bittra mamman Ammu,  hennes ex-make Chacko, barnens far som har teplantage och som flyttat till Assam i norra Indiens tédistrikt, och Chackos nya fru, den engelskt uppfostrade Margaret, och hennes dotter, barnens kusin Sophie, först betraktad med skepsis av tvillingarna, men sedan accepterad i deras lekar och hyss. Hit hör också Rakels förälskelse, den ”oberörbare” Velutha (av låg kast), hennes mormor och morfar, den döde Papachi och den blinda Mamachi, och deras originella gammelfaster Baby Kochama. Familjen har ett företag i Kerala som konserverar pickles.

Jag har i början lite svårt för Roys yviga bildspråk: Baby Kochama är 83, hennes ögon ”flyter ut som smör” bakom de tjocka glasögonen; historien luktar som ”gamla rosor”; fasters avlidne make är den katolske pastorn John Ipe – den övriga familjen är kristna syrianer och katoliker.

”De små tingens Gud” bevakar och skyddar de båda tvillingarna, det är en Gud för ”det lilla” i tillvaron. ”Små händelser, vardagliga ting, fyllda med ny innebörd”. Man åker i Papachis lyxiga amerikanska bil Plymouthen till Cochin för att se filmen Sound of Music, som alla älskar. Papachi har varit statlig ämbetsman, och är en framstående entomolog. Ammus historia är tragisk, med en f.d. man som misshandlade henne och barnen. Tvillingarna föddes 1962, när krig med Kina brytit ut i Assam. Viktig i historien är också den marxistiska oppositionen i Kerala, i Assam kallas den kommunistiska gruppen naxaliter, som vill bilda ett eget samhälle i Bengalen byggt på kommunistisk grund.

I nutid gifter sig Rahel med en amerikan, och återvänder i vuxen ålder till Kerala, där allt hon ser är smuts, misär, förgiftad natur och illvilligt skvaller och sladder. När den engelska Margaret kommer på besök till sin makes förra fru med dottern Sophie händer en katastrof. Barnen talar baklänges, formar sin egen värld, och är trotsiga trots bestraffningar och tillsägelser. Chacko kallar sig marxist, men är också ständigt otrogen. Han isolerar sig från sin far, konservfabriksägaren. När Margaret kommer på besök blir Ammu misstänksam på makens förra fru. Romanen är full av kritik och stundtals hån mot det indiska samhället, men Roy håller det på en armlängds-avstånds-nivå. Velutha går och demonstrerar med de radikalas röda fanor. Hans och Rahels kärlek är förstås oacceptabel, då han tillhör de ”oberörbara”. Han och hans far är ”paravaner” som levererar kokosnötter och andra specerier till den rika familjen. Men Velutha är också snickare och hjälper till med allt möjligt i huset. Den tioårige Estha blir på bion antastad av en homosexuell läskedrycksförsäljare, som tvingar honom att runka av honom. Språket är poetiskt och originellt, som när Rahel beskriver Esthas pojkkropp, som ”en mörkbrun liten man i ljust honungsfärgad klädsel, som choklad med en skvätt kaffe i”. Chacko älskar att äta och dricka, ibland till omåttlighet. Kommunisten Pillai, vars son heter Lenin, verkar veta allt som händer i byn. ”Hemvändarna” (som Margaret och Sophie kallas) kommer med flyget från norra Indien, välklädda och förmögna, till det fattiga Kerala. Barnen har skrivhäften där de får skriva hundra rader med olika regler som man inte får bryta, men som de bryter ändå. När de träffar sina släktingar från Assam blir det ett festligt stycke absurd teater. Barnen klär ut sig i saris och kallar sig ”fru Pillai, fru Eapen och fru Rajagopalan”.

Det komplicerade förhållandet med hennes mor Mary utvecklas i den självbiografiska berättelsen Mitt skydd och min storm (2025), om en mor som hon beundrar och hatar på samma gång. Modern var politiskt radikal feminist och startade en skola i Kerala, men terroriserade sina egna barn med sitt ombytliga humör. Mötet med den frånvarande fadern (se ovan, Chacko) blir omtumlande, när barnen är i 20-årsåldern. AR utbildade sig till arkitekt i Delhi, får spela huvudrollen i en film, och hennes biografi är härlig läsning.

Och ja, när man väl inneslutits i den barnvärld Roy så uppfinningsrikt frammanar, så är man verkligen fast i berättelsens magi.

Lea Ypi: Förödmjukelse (2025, övers. Amanda Svensson)

Den albanska professorn i marxistisk teori vid London School of Economics slog igenom 2021 med den självbiografiska romanen Fri. Här fortsätter hon sökandet efter sin albanska släkt, här koncentrerat till sin farmor Leman Leskoviku, född i Thessaloniki 1918, precis när staden övergått från det osmanska turkiska riket till Grekland. Hon är av fin muslimsk familj (som en gång varit judar) med fadern Avni Bej och farfar Ibrahim Pascha, men med albanska rötter. Farmor förälskar sig i juristen Aslan Ypi, vars far Xhafer Bej två gånger var premiärminister i det nya Albaniens regering. Det är en omfattande ”roman” där Ypi blandar fiktion med fakta, men på ett ganska tungrott sätt. Det blir mer av en historielektion, och har inte den lätthet i språket som hennes första bok hade. Många andra släktingar och tjänstefolk förekommer, familjen hade det gott ställt, men blev efter kommunist-övertagandet (i samarbete med de jugoslaviska partisanerna) efter andra världskriget anklagade för att vara utländska (främst grekiska) spioner, då båda föräldrarna dömdes till arbetsläger. En stolt Leman erkände aldrig att hon gjort något brottsligt, och hon vägrade lämna Albanien 1991, då kommunismen föll. Ypi utgår från ett foto från farföräldrarnas bröllopsresa till skidorten Cortina i Italien, med modern i en fluffig vit päls, och fortsätter att gräva efter dokument i arkiven i Thessaloniki och Tirana. Men det blir väldigt omständligt och vi kommer inte farmodern så särskilt mycket närmare. Som barn såg Lea henne som ett moraliskt helgon, plikttrogen, medkännande, självuppoffrande. Hon älskade farmors historier, som den om hennes farfar Ibrahim som dog efter att ha ätit för mycket baklava. Om sultanens exil i Thessaloniki efter ungturkarnas revolution 1909. Om sultanens gåva till Ibrahim pascha, en jättelik bur med 100 kanariefåglar, som förvarades på den stora vinden. Om den stora branden i staden 1917. Om den olyckliga fastern Selma som förälskade sig i en tysk nazist. Om den trogna väninnan som kallades Cocotte (!) Om faderns tobaksindustri i Albanien, om att den 18-åringa Leman nu ville lämna hemmet. Men…? Var hon bara en bortskämd överklassflicka som helst talade franska i den mångkulturella staden? Gift med en övertygad marxist? Vi får aldrig riktigt svar på frågorna. Någon brevväxling verkar inte ha sparats. Och är det rätt att ställa modern till svars när hon inte kan försvara sig (hon dog 2006)? Det hade varit intressantare att veta ännu mer om det albanska samhället vid tiden. Tiden runt första världskriget när det osmanska riket imploderade, och mindre Balkanländer som Bulgarien och Grekland tog chansen att knipa åt sig delar av det sönderfallande väldet. Men här får vi mer av historikern Ypi, än den skönlitterära författaren, och det får väl duga.

   Georgi Gospodinov: Trädgårdsmästaren och döden (2024, övers. Hanna Sandborg)

En bulgarisk författare, född 1968. Har fått internationella Booker- priset och är välmeriterad. Detta är hans andra bok på svenska, och fler lär komma. Han har även skrivit poesi, dramatik och filmmanus. Detta är dock ingen stark bok enligt min mening, snarare en stillsam meditation över fadern, som var trädgårdsmästare och naturälskare. ”Han brukade jorden, nu ligger han själv i den” konstaterar förf. Han beskriver hela förmultningsprocessen när fadern slutar fungera kroppsligt, och all skam det för med sig. Hans sista dagar på sjukhuset, hans död och begravning. Allt mycket vackert och känslosamt. Förf. filosoferar om faderns trädgård, som finns kvar efter honom. Om de historier vi berättar för att besvärja döden, och som kommer att överleva oss. Vi berättar ”för att skapa en parallell korridor där världen och allt i den är på sin rätta plats”. Om ”sorgen över ett liv som tar slut”. Fadern skötte en stor handelsträdgård, med allt ifrån blommor av olika slag till tomater, gurka, och salladsväxter, fortfarande vid 79 års ålder. Hur han också lyckades skapa trevnad i hemmet hur ofta de än flyttade runt. Hans favorittulpaner var holländska mörkblå. Om krusmyntablad på de färska tomatskivorna. Om hans historier, som han berättade som en Sheherazade! Om hans sista sorgliga tid och all smärta av cancern. Botas med fentanyl, som är en drog. Att Epikuros var den förste filosofen som tillät kvinnor och slavar i sin skolklass. ”Vi har ingen anledning att frukta döden” sa han. ”När den är här är vi ändå borta”. När de reste till Finland, en av faderns få utlandsresor. De vita juninätterna där, sjöarna och lugnet som alltid överraskar sydeuropeer. Om hans sätt att röka en cigarett. Om att förf. den sista tiden ligger i faderns säng tillsammans med honom för att värma honom. Det är fint, men lite för händelselöst (förlåt) för mig.

Miriam Tows: Mina futtiga små sorger (2014/2025, övers. Erik Andersson)

Den kanadensiska författaren (född 1964) verkar ha börjat skriva ungdomsböcker, och ett tiotal vuxenromaner. Även denna bok känns ibland som en ungdomsbok, enligt en recensent ”lika sorglig som grymt underhållande”. Den skildrar två systrar: Yoli, som är yngre men får ta stort ansvar för sin äldre syster, konsertpianisten Elf(rieda). De har vuxit upp i en mennonitförsamling i Winnipeg, där man talar plattyska och lever efter gamla religiösa principer, men Yoli flyttar snart till Toronto för att gifta sig och söka jobb. Uppväxten är trots den religiösa ”kappan” ganska bohemisk, man både dricker och röker hasch, pappan är lärare och har själv snickrat ihop deras första hus. Men Elf är manodepressiv och bipolär, och funderar ständigt på att ta sitt liv, vilket hon försökt flera gånger. Det hela framställs dock med en stor portion humor, det är riktigt bra skrivet. Elf jämför sig med en man som var blind, men i vuxen ålder fick tillbaka synen, men blev så förskräckt över hur världen såg ut att han snart tog sitt liv. Även fadern verkar lida av manodepressivitet och har försökt ta sitt liv. Yoli har på något sätt fått lära sig leva med detta. Mamman är synsk och kan tala med döda, och älskar att spela alfapet på mobilen. Hennes kompis Julie är brevbärare. Yoli anklagar sig själv för att vara en dålig mor, hon har barn med två olika män och bedrar båda så ofta hon kan. Eftersom mennoniterna (en tysk kyrka som emigrerade från Tyskland på 1700-talet) misstror medicin mår Elf bara sämre och sämre, och börjar tänka på att resa till Schweiz för att få dödshjälp. Men Yoli har bestämt sig för att ”rädda” systern från dödens käftar. En underhållande roman med mörk botten.

Ellen Mattson: Konsten att försvinna (2025)

Förf. född 1962, kände jag inte till tidigare trots att hon idag sitter i Svenska akademien. Hon har skrivit ett tiotal romaner, är kulturskribent i GP Göteborg, radiodramatiker. Hon skriver om relationer i grupp, vilket stämmer väl in på denna roman. I centrum står Miriam, som är konservator med gamla kyrkor som specialitet. Hon är på väg att lämna sin make sedan många år, Björn, och minns med glädje och saknad deras många seglatser i segelbåten. Hennes bekant Lasse har en genomelak fru, Sonja, som just lämnat honom, och Miriam och Lasse börjar tala stödjande med varandra. De träffas alla hemma hos konstnären Felix och hans betydligt yngre kusin Therese, där de ska se honom avtäcka sin nya tavla. Han vill gärna veta deras åsikt. Den visar dem alla tillsammans avporträtterade i grupp i en lång soffa, tillsammans med en okänd ung rödhårig flicka. Genast uppstår diskussioner om allt som berör tavlan, vem som är vad, och vem den okända flickan är? Kring den elaka Sonja har konstnären ritat en svart skugga. Sonja, som är rektor på en skola, lämnar då brådstörtat gruppen, och de övriga börjar leta efter henne. De flesta har vuxit upp i den lilla staden på västkusten, som skulle kunna vara Varberg. Miriam har sin ateljé i ett hus med andra hantverkare och konstnärer. Sedan hon lämnade Björn har hon flyttat in i ateljén. Hennes väninna Camilla, som också verkar ha lämnat sin man, dyker också upp, körande sin Mercedes-Benz. Det är en ”livslång vänskap” i en grupp som nu börjar lossna i fogarna, och varför försöker EM analysera. Alla är i övre medelåldern, välbeställda, närmar sig 60, utom den unga Therese. Några har barn som dock sällan nämns. De är självupptagna, uppfyllda av sig själva. Miriam vill ”hitta sin plats i världen, som blivit ny och främmande”. EM har ett bildrikt, elegant, känsligt språk, och jag tänker på brittiska författare med dragning åt det intellektuella som Virginia Woolf, Edna O’Brian, Iris Murdoch, Somerset Maugham. Efter 125 sidor verkar sällskapet ge sig ut för att segla, men då har jag redan förlorat intresset, dessvärre.

  Carl Åkerlund: Fädernesland (2025)

Förf. född 1982 i Umeå, har bl.a. varit redaktör för norrländska kulturmagasinet Provins. Det är ingen oäven debut, som börjar med en familj på fotvandring i Pyreneerna, på den spanska sidan. Den överambitiöse fadern med ryggproblem, som dessutom är en lite misslyckad författare; den reflekterande modern, som funderar på nästa steg i karriären; en dotter som hellre tittar i mobilen och har börjat röka, och sonen som vanligtvis är bunden vid sina dataspel eller spelböcker. Deras relationer känns äkta och intressanta. De har dessutom en ”skärmfri” vecka i bergen vilket leder till nya insikter (och åsikter) för alla. Det komplicerade börjar när fadern omkommer i ett fall i en ravin, och när de når civilisationen får veta att Sverige invaderats av främmande soldater (Ryssland?) och att de inte kan komma hem. Som om inte detta vore nog så införs en parallellhandling som utspelas i Västerbottens kustland 1809, när ryska soldater bränner och skövlar gårdar. (Bl.a. den sista striden i Hörnefors.) En av de ryska soldaterna blir kvar, och förälskar sig i en bondflicka på en gård utanför Umeå. Det blir helt enkelt för mycket, för spretigt, för svårt att hålla isär de olika delarna. Förf. vill säga allt för mycket – på samma gång. Ett gott råd vore kanske att glömma historie-lektionen och koncentrera sig på en handling och fördjupa denna. Förutsättningar finns.

”Sverige må ha förlorat Finland men hon hade vunnit freden.” Och freden är mer svensk än något annat, enligt ett samtida citat. Ja, den kom att bli det.

Sebastian Johans: Svanhopp, roman om död far (2025)

Finlandssvensk författare från Åland, som skriver om känslorna inför sin far, en kraftigt överviktig skribent, från början journalist och kulturskribent, som brände sitt ljus i båda ändar och dog bara 50 år gammal 1994.  Sonen var 16. Bilden är ändå klar: när fadern med sin väldiga kroppshydda klättrade upp i hopptornet i simhallen så blev han plötsligt vig som en idrottsman, och presterade ett perfekt simhopp! En man med minst ”två ansikten”. Men jag får inget grepp på varken författaren eller hans far, bara kaleidoskopiska reminisenser. Det är skrivet i en otymplig form, där författarens besök hos psykologen Greger och terapisamtal sprängs in, på ett inte särskilt konstfullt sätt. Fadern led av sin fetma och försökte dämpa sin ångest med framför allt tabletter och alkohol. Deras sista kontakt var en vägran från fadern att köpa ut från Alko, överraskande eftersom han alltid gjort det tidigare. Han var en ständig påminnelse om skam för den unge Sebastian. Ändå fanns det känslor mellan dem. Sebastian leker med dockor med kompisen Josefin. Han försöker förstå sin far. Men det berör inte denna läsare särskilt. Han kallar honom en ”anti-förebild” (ungefär som min egen far). Han skriver ofta i andra (Du) eller tredje person (han) vilket också bidrar till avståndet till romanpersonerna. Skammen och självhatet. Medberoendet? Resor över till Sverige där fadern säljer kött i Roslagen med viss avans. Hans jobb inom vården på slutet, hans dikter och misslyckade roman-manuskript. Faderns ”kompromisslöshet” står ändå ut. På slutet rökte han mentolcigaretter och sköljde munnen med Vademecum och använde Old Spice herrparfym!

Niels Fredrik Dahl: Fars rygg (2024, övers. Gun-Britt Sundström)

En helt annan bok om relationen far-son. Dahls farfar, med samma namn, var domare i den internationella domstolen i Alexandria, tiden fram till andra världskriget. Fadern John Fredriks uppväxt skildrar förf. med hjälp av brev och fotografier. Det är en suveränt skriven bok, och sällan har jag läst en skildring av en mer ensam människa. Det gör ont att läsa. Uppväxten i Alexandria med bara mor och far isolerade i ett stort hus vid Medelhavet skildras tätt och ingående. Fadern var en ”jätte” i sonens ögon, på alla plan. Stor o lång. Han talade ledigt franska, tyska och engelska, han var renlevnadsman och vegetarian, älskade att köra bil, älskade att vandra i fjällen vilket man gjorde på somrarna, och hårt friluftsliv. Att den lille sonen John skulle få det svårt i skuggan av en sådan norsk gigant är inte att undra på. Han undervisas av modern i hemmet, där båda hålls som isolerade från den hotfulla världen utanför. Han blir aldrig fysiskt bestraffad, det behövs inte, fadern (alltså farfar) kallas genomgående för Domaren, vilket han ju också var: sonens domare inte minst. I trettonårsåld-ern skickas pojken till Norge för att gå i privatskola, helt ensam utan föräldrarna som stannar i Alex-andria, utom en månad på sommaren. Därefter följer några år på en internationell skola i Genève, där han för första gången får vänner: juden David och italienskan Paola, som båda pojkarna är föräl-skade i. Men den ensamhet, som grundlades hos John redan i unga år, blir han aldrig av med. Han hör aldrig hemma någonstans. Inte ens hos scouterna (”speidergutterne” på norska) får han några vänner, den enda fritidssysselsättning farfar accepterar. På universitetet i Oslo dras han med i marxistiska grupper i slutet på 1930-talet. Då har fadern lämnat modern, som framstår lika ensam och tragisk som sonen i skuggan av ”jätten”, som efter en semester på ett skidhotell i Norge 1938 tagit med sig en ny och yngre kvinna till Alexandria. NFDs farmor ska förbli ensam i Oslo (cirka 40 år) resten av livet. John flyr, som så många andra norrmän under kriget, till Sverige, vilket bara ger honom ännu mer skuldkänslor, och känslor av skam att inte duga något till. Efter kriget får han arbete på Stadsbiblioteket i Oslo. Han gifter sig, fast hans fru har dåliga nerver, men ”kaka söker maka”. Men ensamhetskänslorna försvinner aldrig, och förf. undrar för sig själv om detta kan gå i arv?

Det är en storslagen bok i sitt identitetssökande, men också deprimerande på många sätt. Här finns inte många ljuspunkter, det mesta går huvudpersonen John emot. Jag tänker t.ex. på Per Lagerkvists storslagna barndomsskildring Gäst hos verkligheten. Det här är en sådan bok som man sällan läser, och som sätter djupa  spår också i läsaren. Det gav mig till exempel nya perspektiv på förhållandet till min egen far.

Dahl är född 1957, och boken fick Nordiska rådets litteraturpris 2024. Han debuterade 1986 och har skrivit en lång rad diktsamlingar, romaner, dramatik, och manus. Översättningen, av Gun-Britt Sundström, är oklanderlig. Detta måste vara författarens genombrott, åtminstone i Sverige!

Citat: ”Säg aldrig annat än vad mor kan höra, gör aldrig annat än vad far kan se.” (norska scoutboken)

”Far ser sin mor för sig, vitklädd på strandpromenaden i den milda vinden, hennes rygg. En natt vaknar han av att hon står nere vid sänggaveln bredvid fönstret och ser rakt på honom, med blicken full av ömhet och saknad. Han skriver själv brev till henne men får inget svar.”

”Bruna tweedbyxor, brun tweedkavaj, grå slips, senapsgul skjorta, bruna blanka skor.”

”Hennes hand grep om min hand som en fågelfot om en gren.” (om den 93-åriga farmodern strax innan hon dog)

Fadern till modern: ”Du har inget att bekymra dig för, säger han, du har det bra här.”