Vad åt Strindberg?

Catharina Söderbergh, Solveig Edlund, Johnny Johansson: Till bords med Strindberg (1998)

En fin liten översikt över Strindbergs liv, och vi får veta vad han skriver om mat, vilket han gärna gjorde. Mest klassisk är väl skildringen av att äta kräftor i novellen ”Måste” i Giftas I.

Som barn fick han aldrig äta sig mätt, som det står i självbiografin (tillrättalagd) Tjänstekvinnans son. Fadern hade gift om sig med sin hushållerska. Strindberg hävdade att han ”gjordes” under revolutionsåret 1848; han föddes emellertid 1849. I Tjänstekvinnans son och det tidiga dramat Mäster Olof är han fortfarande politiskt radikal. Från barndomstiden skildrar han också julfirandet med alla sina traditioner, ritualer, seder och bruk. Och förstås: mat. Familjen var lägre borgerskap, fadern sålde biljetter till skärgårdsbåtarna. Första gången Johan i Tjänstekvinnans son får gå på restaurang med en skolkamrat som är oförvägen, dricker de öl och äter ostsmörgås till en bit stekt kött, till kyparens stora ögon. Det finns ingen som skriver så ledigt och lätt som Strindberg, med spetsen riktad både mot samhället och samlevnaden människor emellan. Internationellt är han främst känd som dramatiker, en av de allra största, men som prosaist härlig att läsa för det eleganta språket, de många bilderna och metaforerna, som ofta togs från naturvetenskap och nya upptäckter. Däremot ska man inte alltid ta Strindberg ”på orden”, t.ex. hävdade han att man under medeltiden i svenska hem hade julgran, vilket inte stämmer. I boken finns recept på julmumma, julgädda, och en rad andra recept, ja överlag smakfulla och utsökta illustrationer.

Catharina Söderbergh, för mig tämligen okänd, är faktiskt dotter till gamle riksbibliotekarien Uno Willers, och även släkt med Erik W. Dahlgren, riksbibliotekarie i början av 1900-talet. Här finns en anknytning till Strindbergs eget under en period arbete som amanuens vid Kungliga biblioteket (bild ovan). Strindberg gjorde en kort karriär på Uppsala universitet, i sina första noveller, I vårbrytningen, och Från Fjärdingen till Svartbäcken, driver han med både lärare och slöa elever. Sitt ungkarlsliv skildrar han i den samhällskritiska romanen Röda Rummet, där ett konstnärskollektiv målare och författare samlas i ett rum på Berns salonger, som blev Strindbergs genombrottsroman och en stor försäljningsframgång för Bonniers. Romanen kom 1879, samma år som den klassiska kokboken av C A Hagdahl. Vi får recept på min favorit Stuvad abborre, idag svår att få tag på.

I Röda rummet beställde man  gärna in en ”sexa”: brännvin och öl plus varma och kalla smårätter: gubbröra, sparris, köttbullar, stuvad abborre, kanapéer med svamp, smörgåsar med pålägg. Några av konstnärerna var fattiga, andra hade just sålt en tavla eller fått en artikel eller novell antagen. Strindberg beskriver två av deltagarna så: ”Brännvinet användes omåttligt av Struve och Borg. Den senares ansikte liknade ett par nedspottade kakelugnsluckor, röda fläckar slogo upp här och där och ögonen blevo gula; Struve liknade däremot en fernissad edamerost, jämnröd och flottig.” Strindbergs bildspråk firar onekligen här stora triumfer.

Efter giftermålet med den vackra skådespelerskan Siri von Essen flyttade paret utomlands och bodde i Frankrike, Schweiz, Tyskland, Danmark. Strindberg hämtade intryck, men Siri kände sig motarbetad i sin konstnärliga karriär, vilket slutligen ledde till en skilsmässa. För Strindberg, som älskade sina barn, en katastrof, och början på hans monomana kvinnohat, som ofta får sitt uttryck i novellsamlingen Giftas. Novellen ”Kärlek och spannmål”, beskriver hur en riktig hotellfrukost ska intas, stekt orre med kronärtskockor, champagne, porter, ostron. ”Burträskost”, färska grönsaker, mycket sådan mat som Strindberg lärt sig älska utomlands.

Kärleken till Siri von Essen kommer t.ex. till uttryck i diktsamlingen Dikter på vers och prosa. Men deras liv i utlandet var inte sällan fattigt, och Strindberg gör långa listor på olika typer av husmanskost som inte kostar ”skjortan”: Lungmos, Kokt höna, vitkålssop-pa, stekt hare, köttbullar, ärtsoppa.

1893 träffade Strindberg den österrikiska journalisten Frida Uhl, ett äktenskap som blev kort. Ensam i Paris genomled han den s.k. (som han själv beskrivit) ”Infernokrisen” (påverkad av stort intag av den giftiga aperitiven Absint, ”min enda last, min sista glädje”). 1896 kan han återvända till Sverige och bosätter hos sin vän och kollega, Ola Hansson, i Lund.

När Strindberg bor utomlands är det inte minst den svenska maten han saknar. När Verner von Heidenstam skickar honom en burk ansjovis blir han överlycklig. En av novellerna i Giftas hade åtalats för att driva med kyrkans nattvardsgudtjänst, så Strindberg hade anledning att gömma sig utomlands, som Per I. gedin skriver i sin stora biografi om Karl Otto Bonnier.

Strindberg har dubbla karriärer, dels de berömda dramerna, Fröken Julie, Fadren, Ford-ringsägare, de många kungadramerna, och fram till de på 1900-talet skrivna symbo- listiska dramerna Ett drömspel, Stora Landsvägen, och Till Damaskus. Freuds drömtyd- ning var uppmärksammad, Strindbergs liv kombineras i dramat med religiösa symboler. Skådespelerskan Harriet Bosse blev hans nya ”musa”, hon spelade några huvudroller, de var gifta en kort period, och hon födde Strindberg dottern Anne-Marie. Nu intas vid matbordet i den nya lägenheten vid Karlaplan ”moderna” maträtter som helstekt oxfilé, varmrökt lax, glassbomb och spättekaka (till bröllopet). Men Bosse lämnar snart den 30 år äldre Strindberg för en yngre man, men Strindberg kan nu räkna sig som en förmögen man med de populära romanerna Hemsöborna, I havsbandet, Svenska folket (en ”folkets historiebok” illustrerad av Carl Larsson). Strindberg hade tillbringat somrar på Kymendö (Hemsö i romanen) men där kände man sig utskämda och han kunde inte återvända.

Sin sista bostad finner Strindberg i det s.k. ”Blå tornet” på Drottninggatan, idag det s.k. ”Strindbergsmuseet”. Han hyr en mindre våning, och under honom bor kokerskan Meta Falkner från Skåne. Strindbergs sista ”musa” blir hennes dotter Fanny, som vill bli skådespelerska. Här träffar han ofta de s.k. Beethovengubbarna, brodern Axel som är musiker, violinisten Tor Aulin, konstnärerna Rickard Bergh och Karl Nordström. När den store Anders Zorn bjuds in, upptäcker man att han inte alls förstår Beethovens storhet – det blir ”några dalamelodier” för violin och piano/alternativt cello i stället, och Zorn bjuds inte in mera. Man lagar gärna ugnsstekt gädda, gåsmiddag, sotare (strömming) i dillsmör, smörstekta kalvkotletter med stuvad sparris

Till gåsdonatorn, folklivsforkaren Nils Andersson, skriver Strindberg:

”Käre N.A. Gåsen hade stor succé! Svanehvit går för fullt [en pjäs han skrivit för Fanny Falkner] Abu Casems tofflor repeteras för fullt [dito]. Café Probst är i München artisternas café [där N.A. just befann sig]. Råkar du Schlittgen [en vän från Berlintiden] så helsa. Han är en gemytlig bajrare. Frid!”

Meta Falkner lagar skånsk äppelkaka och stekt gås, surkålssoppa och julgädda.

14 maj 1912 avled August Strindberg, 63 år gammal.

(bild på Blå tornet)