Helena Henschen: I skuggan av ett brott (2004). En dokumentär roman om de Von Sydowska morden 1932 där förf., som är släkt med mördaren Fredrik von Sydows hustru, i boken försöker visa att det inte var ”kollektivt självmord” som tidigare sagts, utan att von Sydow även mördade sin hustru, efter att i Stockholm i ett hatiskt anfall ha skjutit sin far och hans hushållerska. Han tog senare sitt liv.
Arnaldur Indridason, en av Nordens mest uppmärksammade deckarförfattare, skriver om den tilltufsade polisen Erlendur. Född 1961 debuterade han som deckarförfattare 1997, tidigare journalist och filmkritiker i Morgunblađiđ. Har erhållit många priser. Nätter i Reykjavik utspelas bl.a. vid den amerikanska militärbasen i Keflavik, som USA lämnade 2006. I en annan roman hittar Erlendur ett gammalt lik som murats in i en husvägg. Även Ragnar Jónason är en känd isländsk deckarförfattare, och i romanen Reykjavik samarbetar han med Kátrin Jakobsdottír, som varit statsminister på Island. Den är både spännande och högst läsvärd och handlar om högt uppsatta politiker och jurister som mördar och våldtar unga flickor på sin semesterö.
Mikael Niemi. Förf. (f. 1959) bosatt i Tornedalen, där flera av hans böcker utspelas. Började med att ge ut stencilerade böcker på Författares Bokmaskin i Stockholm. Slog igenom stort med den satiriska romanen och uppväxtskildringen Populärmusik från Vittula som också filmats. Romanen Koka björn sänds f.n. (oktober 2025) på Netflix streamingkanal, och skildrar predikanten Lars Levi Laestadius och hans fosterson Jussi som en sorts Sherlock Holmes-Doktor Watson; den utspelas i början av 1800-talet i Karesuando, där en rad flickor våldtagits och mördats. Språken som talas i filmen är svenska, finska, mienkiäli och nordsamiska. Idag en av Sveriges mest uppmärksammade författare. Romanen Sten i siden skildrar bl.a. arbetarrörelsens framväxt i Tornedalen, Niemi skriver ofta med inslag av Mienkiäli, den finsk- svenska dialekt som talas där, ett av Sveriges erkända minoritetsspråk.
Stina Jackson: Silvervägen (2018) Ödesmark (2020)
Stina Jackson (f.1983) är uppvuxen i Skellefteå men idag bosatt och gift i USA. Hon är den nya stjärnan på deckarhimlen, Silvervägen valdes 2018 till Årets bästa kriminal-roman. Hennes författarskap, tillsammans med Karin Smirnoffs, har gett upphov till termen Norrland Noir. Och det är ingen rolig bild hon ger av Norrlands inland. Öde gårdar, mörker, få poliser, diverse perversiteter, olyckliga bortglömda människor och människoöden. Allt fångat på pricken. Det här är böcker man inte lägger ifrån sig när man väl börjat läsa. Och sedan tänker man kanske med en rysning: att verkligheten ju ändå alltid överträffar dikten?
Johan Rundberg: Nattkorpen, Tjuvdrottningen, Dödsängeln (2021)
Rundberg (f. 1973) har skrivit ett tjugotal barn- och ungdomsböcker. Trilogin om barnhemsbarnet Mika och polismannen Valdemar Hoff är nog hans stora genombrott, Nattkorpen fick 2021 Augustpriset, och pris som årets barndeckare. En viss påverkan från Niklas Natt och Dags trilogi 1793-1795 kan man ana, fast händelserna utspelas här i slutet av 1800-talet. Mika och Hoff löser knepiga deckargåtor i ett vintrigt Stockholm präglat av fattigdom och misär. Mika tillhör de äldre barnen på Allmänna Barnhuset, där de mest lyckligt lottade av stadens många gatubarn fick ett härbärge. Rundberg fångar en stämning med sitt koncentrerade språk och med sinne för det historiska, som säkert kan få unga läsare att fördjupa sig i historieämnet i skolan. Bra gjort! Bokens omslag är fantasieggande.
Ann-Helén Laestadius: Stöld (2021)
Författaren är född 1971, och same med rötter i Nedre Soppero i Norrbotten. Hon har tidigare skrivit framför allt böcker för ungdom, och den omfångsrika romanen Stöld är också lättläst och spännande och väl lämpad för ungdom att läsa. Här blottläggs på ett grymt sätt hela den rasism som samer utsätts för i Norrbotten. Alltifrån tjuvskjutning av renar, mobbning i skolan, skvaller och misstänkliggörande i bysamhället, och särbehandling på äldreboendet. Huvudpersonen Elsas renskötande familj råkar under en tioårsperiod ut för lokalbefolkningens översitteri, där framför allt en, väl känd för alla, tjuvjägare skjuter hundratals av familjens renar, utan att polisen engagerar sig nämnvärt. Allt ställs på sin spets när Elsa ställer tjuvskytten till svars, trots att hennes familj helst vill undvika bråk med byns lokalbefolkning. Det hela utvecklas som i filmen Jägarna till allt större motsättningar, där till och med dödshot förekommer. Slutet är så spännande att jag sträckläste en hel natt, utan att kunna lägga boken åt sidan. Välskrivet, spännande, och lärorikt också, för den som inte är insatt i samernas kultur. Samiska ord i boken kunde dock ha översatts.
Ulf Kvensler: Sarek, en thriller i fjällmiljö. Välskriven,spännande.
Ann-Marie Ljungberg: Silbojokk (2024)
En ganska märklig bok som främst hamnar under same-temat. Utspelas 1659 med soldaten Isak Eskilsson, som tillhört Karl X Gustavs armé i Polen. I den nya staden Piteå skickas han av stadens borgmästare till silvergruvan i Nasafjäll för att fånga och avrätta en tjuv som kallas Falken. Vad som följer är en sorglig historia om svält, fattigdom och våld, som präglar nordligaste Sverige, och där ”lapparna” far särskilt illa. När han tillslut, efter flera dagars skidåkning mot den norska gränsen i bitande vinter, påträffar Falken och hans rövarband, har han hunnit fundera på detta med att döda en annan människa, något han lärt sig i svenska armén i Polen. Han påträffar också en flicka med magiska krafter, men historiens sens moral går mig förbi, i vad som blir en blandning av John Ajvide Lindqvist-skräck och Jan Guillou-agentroman. Den kallas för en ”dokumentärro-man” som bygger på verkligt material. Hela färden mot Nasafjäll och byn Silbojokk är vackert beskriven, med en naturens magiska kraft. Redan i Polen tror han att han ska bli avrättad för desertering. Kriget ”bär han med sig i kroppen”. Han utfrågas om han är en god skidåkare? ”Från Jokkmokk till Kalix på tre dygn?” De har problem också med norska ”rövare”. ”Falken” tros vara bördig från Finland. Kallas för en ”enstöring”. ”Kronan” är i behov av pengar” efter alla krig. Är det arvfienden Danmark som är den stora boven i silverstölderna? Ingen vet. Det blir Isaks uppgift att lösa ”problemen”, lik en Carl Hamilton i en Jan Guillou-deckare. Han utrustas med dolk och pistol. ”Som en av de bästa skyttarna i sitt kompani!” Den tidigare ”kuriren”, med samma uppdrag, en Jon Anders Rutström, finner han sedermera upphängd och tappad på blod, upp och ner i en hopsnickrad galge. Falken är ett hot ”mot staten”, och skall dö. Han får fyra veckor på sig. Belöningen visar sig vara klen, endast tio riksdaler när alla utgifter summerats bort. Kokkärl, renskinn, vadmalstyger, elddon, mat och dryck. Alla i skjutshållen längs vägen är döda eller har svultit ihjäl. Ofta obemannade. Det förefaller som ett omöjligt uppdrag. Och ska hållas ”ytterst hemligt”. ”Ansvaret är en tung börda” får han veta av stadens prost. Dagarna innan avfärden ska man kontrollera att han håller sig nykter och bevistar gudstjänsterna. På Sara Lidmanskt vis talar folk ofta nordsvensk dialekt. Jämfört med (se tidigare) Harnesk är det sakligt, rått och illusionsfritt. Närmast filosofiskt. Existensiellt.
Längs skidfärden möter han fattiga stackare, men ingen vågar lämna några uppgifter om rövarbandet som plågat vägen till Nasafjäll. Skildringen av fattigdomen längs vägen är hjärtskärande och hårresande. I de flesta hus finns döda barn som lagts i likkistor. Den kvinna man eftersöker, hon med magiska krafter, har avvikit från en fångtransport och kallas ”mandråperska”. Skeppet gick på grund utanför Norge. Hon heter Katterina, men kallar sig för Marja. Hennes frihetskänsla är ”ofattbar”. Hon har våldtagits på skeppet av flera man men är nu fri och obunden. Hon stjäl sig fram från gård till gård, från kåta till kåta. ”Du är ingenting” tänker hon. ”Som en utandning bara”. Kunde hon välja att dö skulle hon… Men hon har inget annat val än att leva.
De är alltså båda nidingar och brottslingar, märkta av omvärldens ondska. Isak blir insnöad flera dagar instängd med fattighjon och småbarn, som leker i avfallet. Barnen fantiserar om en armé av döda, som i Game of thrones döda armé av zombier. ”Saker som inte ens Jesus råder över.” Han skidar vidare genom ett grått isigt landskap ”utan horisont”. Han når sjön vid Arvidsjaur. Tankarna för till en pessimistisk kristen författare som Bigitta Trotzig, bra på att skildra misär och svårmod. Han möter en annan mördare, som filosoferar om onda människor ”som inte kommer till helvetet”, och utomvärldsliga händelser. I Arjeplog får han veta att gruvan i Nasafjäll bränts ner av norska ”fiender”. Som en del av kriget mot Danmark. Många i gruvan har dött av smitta. ”Det är en plats där allt är dött.” Till och med de döda reser sig ur gravarna och går igen, säger en berusad knekt på krogen. Marken är förgiftad, platsen förbannad. Skräcken sprider sig, också till läsaren.
Till slut får han veta att ”Falken” med sina hejdukar finns ”i det gamla fogdehuset, norr om Silbojokk” men att han ligger för döden. Nu börjar det likna Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Hos Falken träffar han den synska kvinnan, som lovat att bota denne, mot att han ska släppa henne fri. Om hon misslyckas ska hon och Isak dödas, likt den hängde Renström. Allehanda hemska syner plågar de båda, förbi av både kyla och hunger. Hon har blivit biten av en varghona och är nära att förblöda. Denna trots allt välskrivna och hårresande thriller slutar ändå gott. Och läsaren kan äntligen andas ut.
Katarina Wennstam: Döda kvinnor förlåter inte (2023)
Journalisten KW har skrivit och rapporterat mycket om kvinnomisshandel och feminism. Den nya historiska deckaren går i samma spår. Det är nyårsafton 1896, och en död kvinna hittas på en gård på Södermalm, tillsammans med ett aborterat foster. Det är ämnet på boken, där fyra kvinnor, boende i huset, tillsammans lyckas lösa mordet. Jag fann boken tung och seg, där handlingen knappt förs fram alls på de 100 första sidorna. Tummen ner alltså.
Pascal Engman: Bestseller (2023)
En av Sverigees mest uppmärksammade deckarförfattare, i en habil berättelse om en polis- romanförfattare som dör medan hans manus försvinner. Man tror att det innehåller en hel del avslöjanden om folk inom den undre världen. Han ska också ha haft kontakter inom den kriminella världen. Polisen Vanessa Frank åtar sig fallet tillsammans med kollegan Martin Wester, vars bror en gång var nazist och som Martin har ett dunkelt förflutet med. Sinnrikt.
Se även, Pascal Engman, Johannes Selåker: Skammens väg. Om prostitutionen i Sverige och Tjeckien. Spännande. Med Vanessa Frank och Martin Wester.
Karen Engelmann: Stockholm octavo (2013, övers Kjell Waltman)
Stockholm 1791. Revolutionens vindar drar genom Europa och även i Sverige börjar Gustav III:s makt att ifrågasättas. Emil Larsson är nöjd med att tillbringa sina dagar med att dricka och spela kort till den dag han inser att hans fortsatta yrkeskarriär som tulltjänsteman är beroende av att han hittar en kvinna att gifta sig med.
Hans vän fru Sparf, ägare till ett exklusivt spelhus och spådam, med både Gustav III och hans bror Karl som klienter, hjälper Emil genom att lägga en octavo åt honom, en kortspådom som visar honom vilka åtta personer i hans närhet som kommer att förvandla hans drömmar till verklighet.
Full av förhoppning börjar Emil leta bland arbetare och adel efter sina nya vänner. Men föga kan han ana att det som till en början var en oskyldig lek så småningom kommer att leda honom till en annan mycket mäktigare profetia än den som anas i tarotkortens ”Stockholm octavo”!
Och innan Emil hinner förstå hur allt gått till finner han sig högst involverad i de mordiska intrigerna kring Gustav III. Författaren är bosatt i Iowa och har bott en period i Sverige som grafisk designer. Det är hennes debut roman och den är inte dålig alls. Lite för omsorgsfull om alla historiska fakta, orörlig, lite seg. Men…
Anne Holt: Tolv otämjda hästar (2023/2024, övers. Barbro Lagergren)
En av Nordens mest kända deckarförfattare. Hennes tolfte deckare, med den rullstolsbundna polisen Hanne Wilhelmsen som huvudperson. Den lesbiska Hannes hustru har just lämnat henne, och hennes ”sidekick” är istället den unga och söta Ebba Braut som egentligen är förlagsredaktör med en teolo-giutbildning i botten. Här ställs de båda inför ett mysterium: en flicka med starkt religiös bakgrund har tagit sitt liv – det visar sig att hon är gravid. Två andra liknande fall inkommer till polisen, sam-tidigt som Hannes goda vän och informant, polismannen Henrik Holme hittas mördad. Här finns ett samband! Hanne misstänker att han var fallet på spåren. Efter mycket grävande kommer hon en märklig förening av s.k. ”incel-män” på spåren, ett sällskap på tolv män som ”hatar kvinnor” och kommit på att droga dom, och sedan inseminera dom och göra dom gravida, som en sorts (lite märklig) ”maktdemonstration”. Lite långsökt kan jag tycka, lite väl komplicerat, men Anne H skriver skickligt och vägvinnande i den 450 sidor tjocka romanen. Central i ”incel-sällskapet” är en gynekologiläkare, som kan förse sällskapet med sperma och uppgifter om lämpliga offer från sin läkarpraktik, men när en av deras ”torpeder” börjar våldföra sig på en av de drogade medvetslösa kvinnorna, och läkarens son hittas död, så börjar historien, med polisens hjälp, att nystas upp. En av de utsatta är just Annes väninna Ebba, som länge förnekar att hon skulle blivit drogad, men att hon istället skulle ha varit febersänkt (det är under covid-pandemin 2020), och då släppt in ett pizzabud i lägenheten. Imponerande intrig, även för en som inte främst uppskattar skriven ”krimi”. Holts hjältinna Hanne Wilhelmsen är burdus och snarstucken, och inte alldeles lätt att gilla. Sexuellt är hon en ”butch” som kört motorcykel i läderbyxor. Hon har jobbat inom polisen som jurist, precis som författarinnan. Kanske drar man vissa paraleller till det franska Pelicot-fallet.
Sebastian Barry: Gamla synders skull (2023/2025, övers. Daniel Gustafsson)
En för mig okänd irländsk författare, som jag fått för mig skrev deckare. Här presenteras en pensionerad kommisarie, Tom Kettle, liksom författaren i 70-års åldern. Han bor i flygeln till ett slott i Dunleary, på södra kusten av ön. Två poliser dyker upp, Kettle, som varit soldat i Malaysia under kriget, lagar ”Welsh rabbit” åt de båda, som har en hälsning från en gammal kollega, kommisarien Jack Fleming. Efter 100 sidor börjar man långsamt få veta vad det gamla fallet, som Fleming vill ha hjälp med, handlar om: En präst, en av många pedofiler i katolska kyrkan, är död, men ett antal mystiska försvinnanden kan kopplas till denne ”demon”. Vi får följa kommisarie Kettles tankar med alla (ibland lite irriterande) avvikningar, som blir en sorts Joycesk ”stream of consciesness” där hans döda fru Joan och sonen Joseph ständigt dyker upp, den katolska kyrkans många missgärningar, där man hänsynslöst utnyttjade ogifta kvinnor och deras barn, inte sällan sexuellt. Hustruns tragiska historia som sexuellt utnyttjad av sin styvfar, dotterns drogmissbruk, sonens död i öknen i New Mexico, ja den ena ruskigheten efter den andra. Det är speciellt två präster som faller Kettle i tankarna: fader Byrne och fader Matthews. Han har själv råkat ut för dom, röda som fläsk-stekar i ansiktet, händer som järnkrokar, och med en uppsyn som slaktare som tvättat händerna rena i sina offers blod. Mina tankar faller dels på islänningen Indridasóns deckare, som ofta sniglar sig fram på samma sätt, och förstås på de magnifika novellerna av irländska författaren Claire Keegan. Fast jag håller henne högre än Barry, vars bok är den fjärde som översatts av den flitige Daniel Gustafsson.
Gunnar Gunnarsson: Svartfågel (1929/2025, övers. Ingrid V. Kampås)
En av Islands mest berömda författare, verksam första hälften av 1900-talet. Han anklagades för att ha ”flörtat” med nazismen, och tystnade som författare efter kriget. Boken anses vara den första deckaren på isländska. Stilen är typiskt isländsk, hårdkokt, stram och avskalad. Återberättare (jfr Eyvind Johnson, Thomas Mann) är kaplanen Eiulvur Kolbeinsson, extrapräst vid en liten kyrka på västlandet, omfattande elva gårdar, nära Keflavik. Tiden är början på 1800-talet, och Eiulvurs arbetsgivare är kyrkoherden, den godmodige och medkännande Jon Ormsson. Han kallas ”tullaren” för att han driver in kyrkoskatten från bönderna. Sin unga hustru Lill-Olöf (kallad så för att skilja henne från modern med samma namn) ”köpte” Eiulvur mot en rejäl ersättning av hennes far Jon Palsson, med hans medgivande. Hon var bara 18, och när de träffades första gången var hon så frimodig och gick i manskläder, och så fräck, retsam och frispråkig att den sex år äldre Eiulvur mest av allt velat ge henne en omgång björkris ”där bak”. Hon uppvaktade då hans bror Pall, och det tog länge innan de fattade intresse för varandra. Äktenskapet ska dock ha blivit mycket lyckligt, förutom för flera barn som dog. Hon ser också till att hon får en rejäl hemgift av sin far inför bröllopet. Hennes morbror är den originelle Amor Jonsson, som med sina kunskaper om folk och natur i trakten kommer att spela en roll i historien.
Själva detektivhistorien inleds med att Eiulvurs granne Jon Torgrimsson en dag omkommer, och sägs ha ramlat nedför en klippkant och ner i havet, förmodligen berusad. När hans lik till slut flyter iland ser man dock att han misshandlats grovt innan fallet. Hans granne och ständiga plågoris Bjarnis hustru Gudrun är sjuklig och har svår hosta, och man vet att Bjarni istället har ett förhållande med den döde Jons hustru Steinunn. När så också Gudrun dör så blir det otrogna paret misstänkta. Långsamt får vi följa berättelsen till det tragiska slutet, i den återhållna och eftertänksamma stil som utmärker isländsk litteratur. Den hårda naturen och klimatet spelar en stor roll. Och inte minst, de många barnens död. (”Svartfågel” är en s.k. alka, och sägs förebåda ond bråd död.)
”Jag sade direkt till monsieur Jon: Jag har kommit för att köpa din dotter.”
”Jag talade om de förblindade människor som dräpte själve Guds son. Jag sa: Vi är alla som dessa stackars beklagliga människor. Vi blir var och en, med eller mot vår vilja, förr eller senare plågo- andar och korsfästare.” ”Ty vårt liv är dödens väg. Men vår död är också porten till livet.”
”Herr Jon hälsade mig: Ser man på, svärson. Ja vädret kunde knappast vara värre. Men anledningen [Jon Torgrimssons död] kunde vara bättre.”
Efter Jons död: ”Gudrun kom gråtande in till mig när jag satt i badstugan, det var precis i skym- ningen. Jag frågade: Något nytt? Vi har blivit en färre, svarade hon.
[När jag läser tänker på några liknande böcker. Truman Capotes närgångna dokumentärroman om ett mord i Kansas: In cold blood. Camilo José Celas roman om en mördare i 1930-talets Spanien: Pascual Duartes familj, och det kända Yngsjömordet i Skåne 1890, som beskrivits både i litteratur och på film.]
Anna Laestadius Larsson: Kärlekens bakgata (2024)
En av våra populäraste författare av historiska detektivromaner, kanske tillsammans med Katarina Wennstam. Här är det den kvinnliga prostitutionen från slutet av 1800-talet som behandlas, romanen utspelas under oktober månad 1897. Den unga Ellen Bergman, som går och väntar på ett arv från sin mormor, har som en av de första kvinnliga studenterna kunnat läsa juridik i Uppsala. Hon är i allt modern: har en cykel (velociped) och knäbyxor, vägrar att gifta sig, älskar att tvaga sig på badhus och läser Ibsen och Björnson. Trots att hon aldrig avslutade utbildningen har hon tillräckliga kunskaper för att öppna en praktik i Stockholm kallad ”Damernas juridikbyrå” som specialiserar sig på skilsmässofall, där maken i normala fall fick stanna i orubbat bo tillsammans med barnen. Det går trögt från början, hennes första fall behandlar en fabrikör, som ska det visa sig, går på bordell och idkar ”skörlevnad”, vilket dock inte brukar vara orsak till skilsmässa. Ellen tar hjälp av den unga ligisten (ungdomarna slåss och tillhör en ”liga”), fattiga Rakel, som osedd kan smita i på bordellen, som drivs av den rysliga Fröken Spader, och rapportera till Ellen. De kallas omväxlande ”flickhus” och ”hotell”, och de finns i främsta hand på den s.k. Kärlekens bakgata (Norra Smedjegatan). Här får flickorna åtminstone mat och husrum, värre är det för de som går på gatorna, som de s.k. ”berglärkorna” som dras till berg som Röda bergen på Norrmalm, eller Vita bergen (på Södermalm). Samtidigt börjar Ellen och Rakel uppdaga ett värre brott, en seriemördare som likt en Jack The Ripper dödar prostituerade, ”för att rensa upp i träsket”. Hon vänder sig först till polisen Johan Rådig, som också vill vara ”modern”, utan resultat. Rakel blir så småningom infångad i huset hos Fröken Spader, och tvingas till den s.k. Besiktningsbyrån, där prostituerade tvingas registrera sig, och lämna ifrån sig alla identitetshandlingar. Blir man registrerad där så är man för alltid fast i ”träsket”, även om statens argument för byrån var kampen mot könssjukdomen syfilis. Runt 900 kvinnor var registrerade där 1899. Ellen avslöjar ett utvecklat samarbete mellan läkare på byrån, poliser, och t o m politiker, allt för att hålla de prostituerade fast i sin profession, och isolera dem från samhället i övrigt. Men nu måste hon rädda den unga Rakel från Fröken Spaders garn, och samtidigt avslöja den seriemördare som hon kommer allt närmare.
Det är en skickligt skriven bladvändare, där även verkliga personer från tiden dyker upp: Elsa Eschelsson, en judinna som var den första kvinna att doktorera i juridik, den kända läkaren Karolina Widerström, folkbildarna Ellen Key och Sophie Adlersparre. Det blir på så sätt också en lärobok i feminism på slutet av 1800-talet, något som kanske går ut en smula över själva deckarintrigen och gör boken lite tungläst. Tidstypiskt är den s.k. Dräktreformföreningen, som propagerade för att kvinnornas kjolar inte skulle behöva släpa i smutsen, eller knäppas ända upp till hakan, allt för att inte visa tillstymmelse till hud, ett tecken på den dubbelmoral som präglade det oscarianska samhället, som påstods t o m sätta små skydd för stolsbenen, för att inte dessa skulle väcka syndiga tankar. Vi får veta hur en abort gick till, och följa med polisen Johan Rådig till de populära gymnastiska instituten, förgångare till dagens gym. Så förenar man nytta med nöje i denna välskrivna bok, lär sig något nytt, och blir underhållen några timmar. Det är inte ila det. Den historiska deckaren blir allt populärare och det förstår man. Kanske inte min kopp té trots allt, men säkert många andras.
och till sist… en lite mer ”udda” sak:
Mats Olsson: Straffa och låta dö (2014)
”Hon ville ha smisk. Det var inte mer med det”. Så börjar deckaren av sportjournalisten Mats Olsson och då kan man ju bara inte låta bli att läsa vidare. Det är medelålders journalisten Harry Svensson från Malmö (misstänkt alter ego) som ska på dejt med en 40-årig vinimportör som ”vill ha smisk”. Det har hon gjort klart innan. Men helt säker är hon inte. Så när han ska börja smiska hennes bara skinkor så får hon ”spel” och slår till honom i ansiktet och kastar ut honom. Så kan det gå! Det hela skildras med mycket dialog, alldeles för långt och pratigt, och föga subtilt. Inspirationen verkar främst komma från Nr 1 bland manliga deckarförfattare, Leif GW Persson. Med inslag av Stieg Larssons Millennium.
Men på samma hotell där Harry har sin misslyckade dejt inträffar ett mord. En känd schlager- sångare, måhända lite till åren, hittas drogad bredvid en polsk prostituerad, som är strypt. Hon har också blivit pryglad rejält på bak och rygg innan döden slog till. Jag trodde först att Harry skulle bli misstänkt för mordet, det hade spetsat till den ganska tunna soppan, men icke. Och snart inträffar ett liknande mord, i Halmstad, på precis samma sätt. En kvinna hittas strypt på ett hotellrum, med baken ordentligt pryglad, och bredvid en neddrogad halvkänd politiker. Nu kallas fallet i pressen allmänt för ”smiskmorden”. Hans Scheikes risterapi-familj i Dalarna är inte glömd, Fifty shades of Gray har just kommit ut, men polisen i Malmö är i första hand upptagen av den Peter Mangs som våren 2012 sköt ett antal invandrare varav två dog. Därmed är tid och plats definierade.
Parallellt får vi följa mördarens tankar. Han är från början enbart ute för att straffa unga ”fräcka” kvinnor. Eller, för att de bara är – kvinnor. Män som hatar kvinnor alltså. Hans egen barndom har varit tragisk, med en alkoholiserad/prostituerad mor som slog och förödmjukade honom. Så till den grad att han även blev impotent. Han verkar inte vara religiös. Han är stor och ganska tjock i 60-årsåldern, tycker själv han är ful. Han är en välbärgad skånsk affärsman, som driver flera företag. Hur han parallelt hinner stalka, kidnappa och smiska och tortera unga damer, vilket han ägnat sig åt under tjugo år, förtäljer inte historien. Harry Svensson har funderat på att lämna journalistbanan och öppna en krog, han är förtjust i god mat, särskilt fisk, och alkohol. Men nu vaknar spårhunden i honom, tillväga-gångssättet känner han ju väl till, drivkrafterna också, och han börjar läsa in sig på gamla fall, särskilt dom där ”smiskaren” varit i farten, och hittar många vilka polisen alltid lagt ner utan åtgärd, och han intervjuar flera av ”smiskarens” offer och får ett hyfsat signalement. Polisen verkar inte jobba särskilt hårt med fallet, så Harry får jobba själv, med hjälp av en gammal pensio-nerad journalistkollega från Malmö. Han har varit i Köpenhamn, där några liknande fall förekommit, och även i New York, är bekant med s/m- och ”smiskklubbar” som där är ganska vanliga. Det visar sig att många liknande fall dyker upp också i andra länder. Men hittills har den okände förövaren inte mördat, bara förödmjukat och ”straffat” sina offer. Olsson är väl inläst på det aparta ämnet, på specialtillverkade piskor, mattpiskare, björkris, hårborstar och rottingar. Själv har Harry burit omkring med en mattpiskare i ett gitarrfodral, och mördaren är, får han veta, ett proffs inom branschen som gärna går omkring med en speciellt i England tillverkad rottingkäpp, extra tjock och spänstig, som han bär i ett fodral till en biljardkö. Han stalkar unga damer, kidnappar och klår upp dom, och har nu börjat strypa dom efter ”akten”. Varför han övergått till mord förklaras inte, kanske lessnade han på att bara förödmjuka offret?
Av en slump får Harry tag i ett skolfotografi av en kollega, där en märklig elev utmärkt sig, en viss Gert-Inge Söderberg från Anderslöv, som hade aparta intressen redan som barn. De har redan spårat ”smiskaren” till Skåne, bl.a. genom en porrfilm på nätet där han uppträder tillsammans med det polska mordoffret. Nu har han nästan ett namn också. Man får också veta att liknande fall förekom-mit i Sydafrika, där Gert-Inge ofta varit på affärsresor, och i andra länder han också kan knytas till. Det är lite långskott, men det visar sig vara korrekt. I Sydafrika hade hans lust att bestraffa utmana-nde kvinnor börjat, i fyrtioårsåldern. Särskilt dom som ignorerar och t o m gör sig lustiga över honom. Han har med tiden hittat sitt ”modus operandi” och förfinat detta. Snart märker också mördaren att Harry är honom på spåren. (Den här deckaren gick nog ganska obemärkt förbi, jag tror inte kvinnliga läsare fastnade för den mossiga och ganska daterade kvinnosynen, där särskilt kvinnors rumpor upptar båda berättares intresse.) Det drar ihop sig till en våldsam slutscen i ”smiskarens” stora muromgärdade villa, där hans ”gårdvar” raggaren Johnny vaktar, och där Harrys käresta, galleristen Jenny är fången.
Det är lite spännande trots allt, men, som sagt, ganska ”apart”. Som många deckare, särskilt på senare år, är. Mats Olsson skriver inte obegåvat, men alldeles för långt, och med alldeles för mycket dialog. Betyget blir ungefär som i Donna Tartt ovan.Men här läste jag faktiskt ut boken, man vill ju ändå se hur det går? Och ett visst intresse för det ”aparta” hjälper väl till?
