När jag gick i gymnasiet läste vi svensk litteratur i en bok som hette ”Epoker och diktare” (tror jag, i Svenska), en antologi med svensk skönlitteratur. Apropå en ”litteraturkánon”. Men det var på 1970-talet, sedan dess har många nya författare tillkommit, inte minst barn till invandrare från andra länder. När vi var senast på Stockholms stadsbibliotek, filialen i Hornstull, lyssnade vi till några representanter från de ca 120 litteratursällskapen som finns i Sverige, allt från Joyce- och Proust-sällskapet, till Strindberg-, Dan Andersson-, Vilhelm Mobergsällskapet, och till mindre kända författare som Wilhelm von Braun och Ida Bäckman. DELS (De litterära sällskapen i Sverige) ger ut tidskriften Parnass, där de olika sällskapen presenteras, med författarna och deras litteratur.
Då fick vi också i handen en förnämlig bok med boktips: Sverige läser! : 1066 böcker ur tusen år av svensk litteratur från Vikingatid till år 2000. Här hittar man det mesta med korta pregnanta kommentarer: allt från Rökstenen (en av många bevarade runstenar från vikingatiden), Barn- och ungdomslitteratur, Bruksprosa som kokböcker, talekonst, tryckt dramatik alltifrån Värmlänningarna av F.A. Dahlgren och Gustav Vasa, ett drama av Gustav III och Johan Henrik Kjellgren, till Strindberg och 1900-talsdramatik av Lars Norén. Här finns ”Epik” dvs romaner, noveller, biografier, Humor och kåserier, Lyrik, Natur- och reseskildringar, Idé- och debattskrifter, Spänning och deckare, Visor och sångtexter. Här kan man välja själv, istället för att få en lista med böcker ”som alla bör läsa”. Det senare får jag förmoda att skolan redan förmedlat?
Rökstenen i Ödeshög, bild: Wikipedia
