Elisabeth Rynell: Hohaj (1997)
ER (1954-) är en lite bortglömd svensk författare, som är väl värd att lära känna. Hon är född i Stockholm men har bott större delen av sitt vuxna liv i Norrland, idag bor hon i Umeå och Delsbo. Hon debuterade som poet 1975, men har också skrivit prosa, varav denna roman nog är den mest kända. Hon verkar skygg och flyr publicitet, åtminstone som jag har uppfattat det. Romanen börjar någon- stans i Västerbotten/Lappland, det är faktiskt lite ”Norrland Noir”-känsla. Mest tänker jag ändå på Sara Lidman (1923-2004) som inspirationskälla, eller kanske på den ”katolska” författaren Birgitta Trotzig (1929-2011) som i sina starka berättelser berör skuld, olycklig kärlek och existensiella pro-blem. Trotzig var en känd författare och inspiratör på 1950- 1960- och 1970-talet.
Romanen har två parallellhandlingar. I nutid har berättaren just mist sin make, som hastigt avlidit. De bor avsides, i en del av landet som Rynell kallar ”Hohaj”. Berättaren minns sin barndoms förödmjukelser och kärleken och bråken med maken. I ”dåtid” skildras hur en sjöman som kallas Aron vandrar som en luffare genom hela Sverige, med sin stora hund som följeslagare, tills han kommer till de norrländska ödemarker som kallas Hohaj. Här får han bo inneboende hos paret Salomon och Helga och deras barn. De är de goda i berättelsen, och skyddar och talar väl om Aron inför de misstänk- samma grannarna. Nästgårds bor flickan Inna med sin vidrige far Erik, som kallas Knövel. Han är en rasande maktmänniska, vanskapt med en puckelrygg. Han misshand-lar och våldtar regelbundet Inna, och anser sig ha äganderätt över henne. I dessa råa uppväxthistorier tänker jag på den allt för tidigt bortgångna Mare Kandre (1962-2005).
Fotografi av Sune Jonsson, Västerbottens läns museum
Aron får på sommaren hjälpa bönderna som ”getare”, d v s som en herde vakta djuren som går på sommarbete, hästar, kor, getter. Det är här han stöter ihop med Inna, när hon är ute och plockar bär. Försiktigt närmar han sig henne. Han bär på en olycklig historia, han dödade sin styvfar på Färöarna innan han gick till sjöss. Långsamt närmar sig Inna, och de förenas i en vacker kärlekshistoria, som bär upp boken i motsats till allt grymt som utspelas mellan pärmarna. Jag ska inte avslöja bokens slut, men det är dramatiskt. Kanske kan jag tycka att boken slutar lite abrupt, på ett sätt som får mig att tänka på Axel Sandemoses Varulven.
Rynell har ett vackert, utsirat språk, med en rad poetiska vändningar. ”Hohaj tillhör ingen, ingår ingenstans i den tänkta världens ordning. Jag tror det var därför männi-skorna övergav det. När vägarna byggdes in hit, in till byarna och dem som levde här. Befolkningen rann bort efter dem, by efter by dränerades och tömdes, det var som en vårflod som drog med sig allt löst och flyttbart.” Dessa utmarker i västra Norrland fick inte väg dragen förrän på 1960-talet, ibland ännu senare. Ville man ta sig någonstans fick man ta båten, eller (på vintern) skidorna. Den våldsamme Knövel föraktar sig själv och hela mänskligheten. Till den avlägsna stugan där han och Inna bor kommer sällan någon förbi. Så länge Innas mor Hilma levde, skyddade hon flickan, men när hon dog fick fadern fria händer. Knövel tror alla om ont, fast Inna egentligen aldrig tänkt något ont om honom. Han bara är. Med tiden blir han allt mer sängbunden, men Innas skräck försvinner inte. Hennes mor hade varnat henne: ”Visa inte att du är rädd. Det eggar dem bara. Då får de blodsmak, ulvarna.”
Inna gör till slut uppror, när fadern blivit allt mer ofärdig. Hon säljer smör, messmör, och kaffeost på marknaden i Racksele. Rynell kan skildra de minsta av njutningar: ”Långsamt äter jag potatisen, med munnen skevande av gråt. Att sitta mellan väggar. Att ha en lampa tänd över bordet. Och värmen som sakta erövrar mig. Det är en sådan djup hemkomst, som fyller min närvaro med mening.” Insprängt i texten är en händelse när berättaren och hennes make blev ovänner när de skulle gå olika vägar över en myr. De skiljs i vrede, och hon går vilse, hittar till slut en lada där hon kan söka skydd för kölden. Hon tror att han övergivit henne, men han letar upp henne, och den gången slutade allt lyckligt. Men det gjorde det inte alltid. Hon upptäcker att det hon trodde var en gisten otät lada är ett gammalt hemman där någon bott. Allt bohag är lämnat kvar, det är som de som bott där bara lämnat och försvunnit.
Jag får ännu en tanke i huvudet när Inna och Aron till slut möts, i fjällets skugga. Hon kallar honom ”främlingen” fast hon får veta att han inte heter Aron, utan Kjartan. Tänker på Runebergs vackra dikt ”Den enda stunden”, en av finlandsvensk lyriks märkligaste. ”Allena var jag, han kom allena. Förbi min bana, hans bana ledde. Han dröjde icke, men tänkte dröja. Han talte icke, men ögat talte. Du obekante, du välbekante/Den korta stunden, blev hos mig evigt. Den bittra stunden, den ljuva stunden”. Deras samvaro på fjället blir kort, hans tid som ”getare” är snart förbi. Sista delen på romanen kallas Gjentagelsen, ett uttryck från filosofen Kirkegaard, ungefär ”Återupprepning”. (”Gift dig eller gift dig icke, du kommer ändå att ångra dig”.) Aron inser att det han och Inna har är bräckligt, som svag nattgammal is. Inför Knövel är Inna som en myra eller en kanin, som snabbt försöker krypa undan innan den får en spark eller trampas ihjäl. Riktig ro får hon bara bland djuren i ”fuset”, dit Knövel aldrig går. Kor och getter är kvinnogöra, hästen var mannens åtagande och bästa vän. Vintern i Lappland är utdragen, och det kan snöa i maj. Våren kan vara över på några veckor, sedan är det sommar. Inna går till sina olika specialställen för att plocka hjortron. När hon varit samman med Aron och upplevt himmelsvid kärlek, är det skammen som kommer: Har du verkligen gjort dig förtjänt av någon njutning? Den skammen delar hon med bokens berättares barndom.
Med kärleken kommer också vetskapen om att någon ser henne, någon som ”öppnar hennes nakenhet som man öppnar grinden till en trädgård och klär av den all rädsla.” Men berättaren tillägger: ”Det är att vara älskad som är svårast. Inte att älska.”
Det är en storslagen roman. En liten svensk klassiker.
(När jag läser i Wikipedia om Elisabeth Rynell får jag något bekräftat i det jag skrivit här. Rynell var god vän sedan många år med Sara Lidman, som också avled i Umeå och bodde i norra Västerbotten. Hon är dessutom systerdotter till konstnären Ulf Trotzig, som var gift med Birgitta Trotzig.)
