Pajtim Statovici: Tiranas hjärta (2016/2026 övers. Camilla Frostell)
Författaren är född i Albanien, och i boken beskrivs han långa flykt och vandring genom hela Europa innan han till slut hamnar i Finland, närmare bestämt Helsingfors. Boken är utgiven på finska förlaget Förlaget, och skriven på finska. Den börjar när Albanien blir fritt efter 45 års kommunistisk diktatur under enväldshärskaren Enver Hoxha (Hodja). Den börjar med minnen från författarens barndom, fadern kom från Kosovo, som är oerhört provinsiellt, och det räckte för att han skulle trakasseras i Tirana som ”bondlu-rk”. Efter faderns död ger sig huvudpersonen och hans kamrat Agim iväg, de stjäl en båt i hamnstaden Durrës och beger sig till Italien, därifrån till Berlin, där de skiljs åt, och berättaren hamnar i Finland, där han för första gången blir omhändertagen av ett samhälle som, trots allt, accepterar både flyktingar och homosexuella. Han träffar en transsexuell som kallar sig Tom/Tanja, och som påbörjat en hormonbehandling för att byta kön.
Berättaren aktar sig för att kalla sig själv för ”bög”, men han erkänner att han kan ligga med både kvinnor och män. Hans vän Ajtim klär sig gärna i kvinnokläder, de är båda vackra och finlemmade, och har inget emot att uppträda som ”transor”. När Ajtims far upptäcker sonens böjelser slår han nästan ihjäl honom, skildringen av Albanien är skoningslös, efter kommunismens fall 1990 och Hoxhas död, styrs landet av kriminella ligor, som bl.a. ordnar flyktbåtar till Italien. Berättaren, som av Ajtim kallas för Buja, är osäker på sitt eget kön. ”Jag kan välja vad jag ska vara, jag kan välja kön, jag kan välja nationalitet och namn och fördelsestad bara genom att öppna munnen. Ingen är tvungen att vara den människa den föddes som. Det går att sätta ihop sig själv som ett pussel.”
Sommaren 1990 är berättaren 14. Han beundrar albanernas historiska idol Skanderbeg, som på 1400-talet enade de albanska furstarna i striden mot de turkiska osmanerna. Hans fana är en svart dubbelörn på röd botten. Han lever i en kommunistisk diktatur och läser George Orwells Djurfarmen som handlar om hur djuren på en bondgård tar över makten men där snart en stor galt vid namn Napoleon blir ny envåldshärskare efter gårdens bonde. Budskapet är tydligt: Våld föder bara mer våld, och demokrati är en svårfångad lyx som få har möjlighet att njuta av. Tänker på William Goldings Flugornas herre. Agim svälter sig själv för att bli mer som en flicka i kroppen, och han älskar att klä sig i flickkläder. Han är begåvad, och han älskar berättaren förbehållslöst. Berättarens far är svag på alla sätt, men en god berättare. Fadern dör i cancer och berättarens syster Ana kidnappas av kriminella män. Vi får aldrig veta hennes öde. Modern avskyr sonens sexuella läggning. De har det så fattigt att de får äta matrester som de får av Agims föräldrar. Hans mor är analfabet.
I Rom försöker berättaren ta sitt liv men misslyckas. Han har vänt Albanien ryggen för att äntligen få vara sig själv, men italienarna tillåter honom inte. Visserligen får han och Agim status som politiska flyktingar, men de får klara sig själva. I Tyskland känner de sig mer accepterade än i Italien, men livet som ”arbetsinvandrare” är hårt. Berättaren går en kurs i litterärt skapande (”creative writing”). Han och Agim tar sig fram med att stjäla, bo i trappuppgångar, och lär sig ljuga om allt, t.ex. utge sig för att vara bosnier. Det är en hjärtskärande berättelse om hur livet kan vara för en nationslös flykting, utnyttjad av alla, i de flestas ögon värdelös. Berättaren utger sig för att vara kvinna, och en man som heter Selim anställer honom i sin butik, och våldtar honom upprepade gånger. I Madrid försöker berättaren sällskapa med en kvinna som heter Rosa, men hennes bröder tycker inte om honom och det hela slutar i katastrof. I New York upplever han att om man inte har några pengar så är man ingenting, och ingen bryr sig om en. ”De får ingen utbild-ning eller sjukvård, och den som inte ser ut att ha pengar får ingen service.” Berättaren och Agim börjar utge sig för att vara välbeställda och stjäl fina kläder. Men det är bara ytterligare en mask de tar på sig. I USA råder strikt hierarki mellan svarta och vita, asiater och latinamerikaner. Han jobbar åttio timmar i veckan med småjobb, utan att kunna lägga undan särskilt mycket i sparkapital. Ibland uppträder de som dragqueens på barer i Brooklyn. Här blir han bestulen på alla sina hopsparade pengar av en tonåring som han delar lägenhet med.
En kort period när de har pengar återvänder de till Albanien och slår sig lösa med droger och fester, tills pengarna är slut. Då får de svälta och leva på gatan. Ibland gömmer de sig i en av de många bunkrar den paranoide diktatorn Enver Hoxha byggde längs hela gränsen runt Albanien. I Tirana säljer de cigaretter, tändare, solglasögon, pennor och annat som de stulit i affärer. Han minns en historia hans far berättade, om ett lejon som rymde från ett zoo. Men efter en månad i frihet utan att han hittat någon mat, när det blev kallt och vinter, återvände lejonet till djurparken och lät sig infångas utan att göra motstånd. Det klarade sig inte i friheten.
Agim och berättaren grälar allt mer om sitt ursprung. Agim tror inte på Gud och hatar allt från Albanien, berättaren är mer kluven. Agim är begåvad och i ett annat land, en annan tid, hade han kunnat utbilda sig till psykolog eller läkare. Det är vad han drömm-er om. Nu måste han bara klara livhanken från en dag till en annan. ”Och vi hade alla del i skulden, för vi accepterade världen omkring oss som om den var oföränderlig, och rörde inte en fena för att ändra på något.”
Det är en bok, inte oerhört välskriven, men tänkvärd. Berättarens funderar på helsing-forsarna, som har allt i princip, är väldigt inbundna, och talar inte mycket med främlingar. ”Det är som om folk i Finland inte ser vilket privilegierat liv de lever, som om de inte ens har hört talas om en värld utanför det egna landets gränser.” Men han inser också snart att finnarna inte är medvetet oartiga. De är bara ensamma. Det skulle kunna gälla Sverige också.
Susanna Alakoski: Sverigefamiljen (2026)
Författaren har finsk bakgrund, kom med immigrerande föräldrar till Ystad på 1960-talet, vilket ligger till bakgrund för hennes debut 2006 med Svinalängorna. Faderns alkohoism utgör bakgrunden för den tragiska (men även hoppfulla) uppväxtskildringen. I sin trilogi som börjar med Bomullsängeln skildrar hon sin mormor och morfar i Vasa, Finland, som arbetade på stadens stora textilfabrik, som existerade 1859-1979. Denna den fjärde boken i serien handlar främst om den fjärde generationen, huvudpersonen Katrines dotter Barbara som är konstnärsutbildad, men blir mer och mer intresserad av familjens historia, vilket tar sig uttryck i att hon vill forska och doktorera i ett ämne som knyter samman konstnärlig utövning, historia, och personbiografi. (”Konstnärlig forsk-ning”)
Har man inte läst den inledande trilogin om bomullsänglarna i Vasa så hänger den här boken kanske lite i luften. Den spretar och känns ibland lite ostrukturerad. Den försöker länka samman Barbaras, Katrines, mormor Gretas, och mormorsmor Hildas historia, där textilindustrins uppgång och fall i de nordiska länderna ingår. Dagens textilindustri har flyttat till låglöneländer som Bangla Desh, Indien och Kina. (Den andra stora industrin i Vasa var tvålfabriken.) Det för Barbara i bokens slut på ett studiebesök till huvudstaden Dhakas i Bangla Desh textilindustri, med dess vidriga förhållanden. Barbara åker också på en släktträff i Finland, där den stora Sorola-släkten träffas, men där hon upptäcker att hennes egen familjs historia är nedtystad, kanske för att det inom den föddes flera ”oäkta barn”. Hon blir varse det faktum att många s.k. Sverigefinnar helst vill tysta ner sin egen finska historia, t.ex. är mamma Katrine först inte särskilt intresserad av att prata om den. Kanske för den skriande fattigdomen, de hårda arbetsförhållandena i Vasa, moralismen. Barbara får också veta mycket om finska inbördeskriget, som satt spår i Finland ända in i vår tid. Om 5.000 vita omkom i kriget, så var siffran för de ”röda ” många gånger fler, ca 27.000. Kanske var medlemmar i Katrines familj ”röda”? (I finlan-dssvenska Vasa var den stora majoriteten ”vita”).
Barbara är från början inte alls intresserad av sitt finska arv, och skyr det som pesten. Men under en lång skidfärd med modern Katrine börjar de prata om Finland, och den dialogen fortsätter boken igenom, ibland i samförstånd, ibland mest som högljutt bråk. Barbara räknar kalorier och vill utbilda sig till konstnär i Paris. Hennes mormorsmor Hilda i Vasa var analfabet, och talade nästan bara svenska med österbottnisk dialekt. Det finska fördes vidare till Sverige, man badade bastu, åt kål- och nässelsoppa och piroger, plockade och la in svamp och grönsaker. Barbara blir medveten om det feministiska, kolonialismen (rysk och svensk) och klasskillnader. Språkliga skillnader, kulturella. Mormorsmor kunde Bibeln och Kalevala. Hon hade alltid en rad s.k. ordspråk och citat till hands. När döttrarna födde flickor kunde hon säga med en suck ”Ännu en flicka till denna jord”. Hon skrev sitt namn med stora darriga bokstäver, som ett skolbarn. Hon fick både guldnål och guldklocka för sitt långa arbete vid ”Bomullen”. ”Vi blev en typisk Sverigefamilj” säger Katrine, som ofta skämdes för sin finska mormor. Sverige var fint, Finland var underutvecklat. Då.
(Några finska emigranter till Amerika gifte sig med indiankvinnor. På engelska kallades de ”findians”. Under kriget använde finnarna tallsåpa som var lokalt tillverkad, och användes till snart sagt allting. Tvätt, hygien, polering av bilar och föremål, skurning.När mamma Katrine började skolan fanns inte hemspråk, och minoritetsspråk som miänkieli, romani och samiska fick inte talas i den svenska skolan. ”Finskan är mitt körsbärsträd” säger mamma Katrine, trots allt. Den känns som ”hemma”. Och i Bangla Desh blir Barbara uppmärksammad på de eländiga arbetsförhållandena och miljö-förstöringen. 80 procent av arbetarna inom textilindustrin där är kvinnor. För henne blir det en sorts både historisk och nutida ”bildningsresa”.)
Alakoski har ett vackert språk, ibland nästan som poesi. Boken känns ändå lite disträ, och som sagt lite ostrukturerad. Men jag läser ändå med stort intresse. Alakoski räknas med rätta som en av våra främsta, nu levande, arbetarförfattare. Vid Linköpings univ-ersitet har hon t o m fått en professur i Moa Martinsons namn. Hon är också utbildad socionom, och en ofta anlitad föredragshållare.
Per Olov Enquist: Legionärerna (1968/2018)
En klassisk ”dokumentärroman” från 1968, om den s.k. Baltutlämningen 1946. Det var soldater i tyska armén från Tyskland, Estland, Lettland och Litauen som vid krigsslutet i maj 1945 flytt till Sverige då de annars riskerade att hamna i rysk fångenskap och ev. avrättning. Sverige fick motta en stor mängd soldater som placerades i läger främst i södra Sverige, för att sedan återsändas till Tyskland eller Ryssland. De 146 baltiska soldaterna, några nazivänliga officerare, men de flesta tvångsrekryterade meniga sol- dater, skulle återsändas till i första hand Lettland, som då blivit en s.k. Sovjetrepublik. Det hela blev en politisk fråga, där den socialdemokratiska regeringen angreps från borgerligt håll, och där S-regeringen påstod att motståndarna ”demoniserade” Sovjet-unionen. Kritikerna menade att Sverige var allt för tillmötesgående mot Sovjetunionen, och att man lätt kunnat vägra, med tanke på soldaternas eländiga fysiska och psykiska kondition. Det hela blåstes upp i pressen, soldaterna stympade sig själva, två begick självmord. De var övertygade om att de skulle bli avrättade i Lettland, något som aldrig hände. Enquist granskar alla källor, kallar sig själv ”undersökaren”, intervjuar överlevare, aktuella politiker, studerar tidningsklipp och för historien vidare med sitt eleganta språk. Ständigt tveksam till hur ”iakttagaren” även ska bli ”aktivist” och engagera sig politiskt. E gick under perioden från att ha varit liberal till ”socialist” (vänster-social-demokrat). Förändringen ska ha kommit när han en kort tid deltog i den s.k. medborg-arrättsmarschen i USA på 1960-talet, i det rasistiska Södern. Boken är en klassiker, och när man väl kommit in i sättet att skriva flyter berättelsen bra, och blir mot slutet också riktigt spännande. Efter eftergifterna gentemot Tyskland i början av världskriget, var hela baltutlämningen pinsam och jobbig för S-regeringen, och bidrog till Per Albin Hanssons förtidiga död.
