Boktober

Pajtim Statovici: Tiranas hjärta (2016/2026 övers. Camilla Frostell)

Författaren är född i Albanien, och i boken beskrivs han långa flykt och vandring genom hela Europa innan han till slut hamnar i Finland, närmare bestämt Helsingfors. Boken är utgiven på finska förlaget Förlaget, och skriven på finska. Den börjar när Albanien blir fritt efter 45 års kommunistisk diktatur under enväldshärskaren Enver Hoxha (Hodja). Den börjar med minnen från författarens barndom, fadern kom från Kosovo, som är oerhört provinsiellt, och det räckte för att han skulle trakasseras i Tirana som ”bondlu-rk”. Efter faderns död ger sig huvudpersonen och hans kamrat Agim iväg, de stjäl en båt i hamnstaden Durrës och beger sig till Italien, därifrån till Berlin, där de skiljs åt, och berättaren hamnar i Finland, där han för första gången blir omhändertagen av ett samhälle som, trots allt, accepterar både flyktingar och homosexuella. Han träffar en transsexuell som kallar sig Tom/Tanja, och som påbörjat en hormonbehandling för att byta kön.

Berättaren aktar sig för att kalla sig själv för ”bög”, men han erkänner att han kan ligga med både kvinnor och män. Hans vän Agim klär sig gärna i kvinnokläder, de är båda vackra och finlemmade, och har inget emot att uppträda som ”transor”.  När Agims far upptäcker sonens böjelser slår han nästan ihjäl honom, skildringen av Albanien är skoningslös, efter kommunismens fall 1990 och Hoxhas död, styrs landet av kriminella ligor, som bl.a. ordnar flyktbåtar till Italien och har förgreningar i många europeiska länder. Berättaren, som av Agim kallas för Buja, är osäker på sitt eget kön. ”Jag kan välja vad jag ska vara, jag kan välja kön, jag kan välja nationalitet och namn och födelsestad bara genom att öppna munnen. Ingen är tvungen att vara den människa den föddes som. Det går att sätta ihop sig själv som ett pussel.”

Sommaren 1990 är berättaren 14. Han beundrar albanernas historiska idol Skanderbeg, som på 1400-talet enade de albanska furstarna i striden mot de turkiska osmanerna. I många år höll han stånd mot övermakten, hans fana är en svart dubbelörn på röd botten. Buja lever i en kommunistisk diktatur och läser George Orwells Djurfarmen som handlar om hur djuren på en bondgård tar över makten men där snart en stor galt vid namn Napoleon blir ny envåldshärskare efter gårdens bonde. Budskapet är tydligt: Våld föder bara mer våld, revolutionerna lyckas sällan, och demokrati är en svårfångad lyx som få har möjlighet att njuta av. Tänker på William Goldings Flugornas herre. Agim svälter sig själv för att bli mer som en flicka i kroppen, och han älskar att klä sig i flickkläder. Han är begåvad, och han älskar berättaren förbehållslöst. Berättarens far är svag på alla sätt, men en god berättare. Fadern dör i cancer och berättarens syster Ana kidnappas av kriminella män. Vi får aldrig veta hennes öde. Modern avskyr sonens sexuella läggning. De har det så fattigt att de får äta matrester som de får av Agims föräldrar. Hans mor är analfabet.

I Rom försöker berättaren ta sitt liv men misslyckas. Han har vänt Albanien ryggen för att äntligen få vara sig själv, men italienarna tillåter honom inte. Visserligen får han och Agim status som politiska flyktingar, men de får klara sig själva. I Tyskland känner de sig mer accepterade än i Italien, men livet som ”arbetsinvandrare” är hårt. Berättaren går en kurs i litterärt skapande (”creative writing”). Han och Agim tar sig fram med att stjäla, bo i trappuppgångar, och lär sig ljuga om allt, t.ex. utge sig för att vara bosnier. Det är en hjärtskärande berättelse om hur livet kan vara för en nationslös flykting, utnyttjad av alla, i de flestas ögon värdelös. Berättaren utger sig för att vara kvinna, och en man som heter Selim anställer honom/hen i sin butik, och våldtar honom upprepade gånger. I Madrid försöker berättaren sällskapa med en kvinna som heter Rosa, men hennes bröder tycker inte om honom och det hela slutar i katastrof. I New York upplever han att om man inte har några pengar så är man ingenting, och ingen bryr sig om en. ”De får ingen utbildning eller sjukvård, och den som inte ser ut att ha pengar får ingen service.” Berättaren och Agim börjar utge sig för att vara välbeställda och stjäl fina kläder. Men det är bara ytterligare en mask de tar på sig. I USA råder strikt hierarki mellan svarta och vita, asiater och latinamerikaner. Han jobbar åttio timmar i veckan med småjobb, utan att kunna lägga undan särskilt mycket i sparkapital. Ibland uppträder de som dragqueens på barer i Brooklyn. Här blir han bestulen på alla sina hopsparade pengar av en tonåring som han delar lägenhet med.

En kort period när de har pengar återvänder de till Albanien och slår sig lösa med droger och fester, tills pengarna är slut. Då får de svälta och leva på gatan igen. Ibland gömmer de sig i en av de många bunkrar den paranoide diktatorn Enver Hoxha byggde längs hela gränsen runt Albanien. I Tirana säljer de cigaretter, tändare, solglasögon, pennor och annat som de stulit i affärer. Han minns en historia hans far berättade, om ett lejon som rymde från ett zoo. Men efter en månad i frihet utan att ha hittat någon mat, när det blev kallt och vinter, återvände lejonet till djurparken och lät sig infångas utan att göra motstånd. Det klarade sig inte i friheten.

Agim och berättaren grälar allt mer om sitt ursprung. Agim tror inte på Gud och hatar allt från Albanien, berättaren är mer kluven. Agim är begåvad och i ett annat land, en annan tid, hade han kunnat utbilda sig till psykolog eller läkare. Det är vad han drömm-er om. Nu måste han bara klara livhanken från en dag till en annan. ”Och  vi hade alla del i skulden, för vi accepterade världen omkring oss som om den var oföränderlig, och rörde inte en fena för att ändra på något.”

Det är en bok, inte oerhört välskriven, men tänkvärd. Berättaren funderar på helsing-forsarna, som har allt i princip, de är väldigt inbundna, och talar inte mycket med främ-lingar. ”Det är som om folk i Finland inte ser vilket privilegierat liv de lever, som om de inte ens har hört talas om en värld utanför det egna landets gränser.” Något som författaren ska försöka ändra på. Men han inser också snart att finnarna inte är medvetet oartiga. De är bara ensamma. Det skulle kunna gälla Sverige också.

Susanna Alakoski: Sverigefamiljen (2026)

Författaren har finsk bakgrund, kom med immigrerande föräldrar till Ystad på 1960-talet, vilket ligger till bakgrund för hennes debut 2006 med Svinalängorna. Faderns alkoholism utgör bakgrunden för den tragiska (men även hoppfulla) uppväxtskildringen. I sin trilogi som börjar med Bomullsängeln skildrar hon sin mormor och morfar i Vasa, Finland, som arbetade på stadens stora textilfabrik, som existerade 1859-1979. Denna den fjärde boken i serien handlar främst om den fjärde generationen, huvudpersonen Katrines dotter Barbara som är konstnärsutbildad, men blir mer och mer intresserad av familjens historia, vilket tar sig uttryck i att hon vill forska och doktorera i ett ämne som knyter samman konstnärlig utövning, historia, och personbiografi.  (”Konstnärlig forsk-ning”)

Har man inte läst den inledande trilogin om bomullsänglarna i Vasa så hänger den här boken kanske lite i luften. Den spretar och känns ibland lite ostrukturerad. Den försöker länka samman Barbaras, Katrines, mormor Gretas, och mormorsmor Hildas historia, där textilindustrins uppgång och fall i de nordiska länderna ingår. Dagens textilindustri har flyttat till låglöneländer som Bangla Desh, Indien och Kina. (Den andra stora industrin i Vasa var tvålfabriken.) Det för Barbara i bokens slut på ett studiebesök till huvudstaden Dhakas i Bangla Desh textilindustri, med dess vidriga förhållanden. Barbara åker också på en släktträff i Finland, där den stora Sorola-släkten träffas, men där hon upptäcker att hennes egen familjs historia är nedtystad, kanske för att det inom den föddes flera ”oäkta barn”. Hon blir varse det faktum att många s.k. Sverigefinnar helst vill tysta ner sin egen finska historia, t.ex. är mamma Katrine först inte särskilt intresserad av att prata om den. Kanske för den skriande fattigdomen, de hårda arbetsförhållandena i Vasa, moralismen, krigserfarenheterna. Barbara får också veta mycket om finska inbördeskriget, som satt spår i Finland ända in i vår tid. Om 5.000 vita omkom i kriget, så var siffran för de ”röda ” många gånger fler, ca 27.000. Kanske var medlemmar i Katrines familj ”röda”? (I finlandssvenska Vasa var den stora majoriteten ”vita”).

Barbara är från början inte alls intresserad av sitt finska arv, och skyr det som pesten. Men under en lång skidfärd med modern Katrine börjar de prata om Finland, och den dialogen fortsätter boken igenom, ibland i samförstånd, ibland mest som högljutt bråk. Barbara räknar kalorier och vill utbilda sig till konstnär i Paris. Hennes mormorsmor Hilda i Vasa var analfabet, och talade nästan bara svenska med österbottnisk dialekt. Det finska fördes vidare till Sverige, man badade bastu, åt kål- och nässelsoppa och piroger,  plockade och la in svamp och grönsaker.  Barbara blir medveten om det feministiska, kolonialismen (rysk och svensk) och klasskillnader. Språkliga skillnader, kulturella. Mormorsmor kunde Bibeln och Kalevala. Hon hade alltid en rad s.k. ordspråk och citat till hands. När döttrarna födde flickor kunde hon säga med en suck ”Ännu en flicka till denna jord”. Hon skrev sitt namn med stora darriga bokstäver, som ett skolbarn. Hon fick både guldnål och guldklocka för sitt långa arbete vid ”Bomullen”. ”Vi blev en typisk Sverigefamilj” säger Katrine, som ofta skämdes för sin finska mormor. Sverige var fint, Finland var underutvecklat. Då.

(Några finska emigranter till Amerika gifte sig med indiankvinnor. På engelska kallades de ”findians”. Under kriget använde finnarna tallsåpa som var lokalt tillverkad, och användes till snart sagt allting. Tvätt, hygien, polering av bilar och föremål, skurning.När mamma Katrine började skolan fanns inte hemspråk, och minoritetsspråk som miänkieli, romani och samiska fick inte talas i den svenska skolan. ”Finskan är mitt körsbärsträd” säger mamma Katrine, trots allt. Den känns som ”hemma”. Och i Bangla Desh blir Barbara uppmärksammad på de eländiga arbetsförhållandena och miljö-förstöringen. 80 procent av arbetarna inom textilindustrin där är kvinnor. För henne blir det en sorts både historisk och nutida ”bildningsresa”.) 

Alakoski har ett vackert språk, ibland nästan som poesi. Boken känns ändå lite disträ, och som sagt lite ostrukturerad. Men jag läser ändå med stort intresse. Alakoski räknas med rätta som en av våra främsta, nu levande, arbetarförfattare. Vid Linköpings univ-ersitet har hon t o m fått en professur i Moa Martinsons namn. Hon är också utbildad socionom, och en ofta anlitad föredragshållare.

Susanna Alakoski Londonflickan – i samtal med Martina Lowden.

Per Olov Enquist: Legionärerna (1968/2018)

En klassisk ”dokumentärroman” från 1968, om den s.k. Baltutlämningen 1946. Det var soldater i tyska armén från Tyskland, Estland, Lettland och Litauen som vid krigsslutet i maj 1945 flytt till Sverige då de annars riskerade att hamna i rysk fångenskap och ev. avrättning. Sverige fick motta en stor mängd soldater som placerades i läger främst i södra Sverige, för att sedan återsändas till Tyskland eller Ryssland. De 146 baltiska soldaterna, några nazivänliga officerare, men de flesta tvångsrekryterade meniga sol- dater, skulle återsändas till i första hand Lettland, som då blivit en s.k. Sovjetrepublik. Det hela blev en politisk fråga, där den socialdemokratiska regeringen angreps från borgerligt håll, och där S-regeringen påstod att motståndarna ”demoniserade” Sovjet-unionen. Kritikerna menade att Sverige var allt för tillmötesgående mot Sovjetunionen, och att man lätt kunnat vägra, med tanke på soldaternas eländiga fysiska och psykiska kondition. Det hela blåstes upp i pressen, soldaterna stympade och svälte sig själva, de inledde en tio dagars matstrejk, två begick självmord. De var övertygade om att de skulle bli avrättade i Lettland, något som dock aldrig hände. Enquist granskar alla källor, kallar sig själv ”undersökaren”, intervjuar överlevare, aktuella politiker, studerar tidningsklipp och för historien vidare med sitt eleganta språk. Ständigt tveksam till hur ”iakttagaren” även ska bli ”aktivist” och engagera sig politiskt. E gick under perioden från att ha varit liberal till ”socialist” (vänster-socialdemokrat). Förändringen ska ha kommit när han en kort tid deltog i den s.k. medborgarrättsmarschen i USA på 1960-talet, i det rasistiska Södern. Boken är en klassiker, och när man väl kommit in i sättet att skriva flyter berättelsen bra, och blir mot slutet också riktigt spännande. Efter eftergifterna gentemot Tyskland i början av världskriget, var hela baltutlämningen pinsam och jobbig för S-regeringen, och bidrog till Per Albin Hanssons förtidiga död.

På ett sätt handlar boken om flyktingar, precis som boken Tiranas hjärta. Och därmed är den högst aktuell idag.

Ann Eriksson (text och bild), Ramona Taikon Melker: Marie-Claude, en romsk tjej

En underbar bilderbok om en pigg och vaken liten tjej, Marie-Claude, vars far är fransk rom och arbetar som kock i Vällingby. Vi får inte följa med henne till skolan, men väl till andra ställen där fotografen Ann Eriksson dokumenterar den fotogenialiska lilla flickan. (Det slår mig att tjej, tjabo, tjalla och annan stockholmsslang ju är inlånade ord från romska.) M-C är nio år och har en bror, Marciano. Vi får lära oss att romerna kom i vagnar från Indien en gång, och att de fortfarande är ett ”resande folk”. De äldre, som farmor Nadja, eller faster Ramona, klär sig ofta i traditionella romska kjolar. M-C och hennes mor däremot helt som ”vanliga svenskar”. M-C älskar att dansa, och går och lär sig traditionella romska danser av en polsk rom som är danslärare. Hon har spanska skor med klack, kända från spansk flamenco. Hon går också på karate, där vi får prov på hennes vighet. Hon talar (förutom svenska) romanes, ett av Sveriges fem minoritets-språk. På Forum för Levande historia går hon med faster Ramona och lär sig om hur nazisterna mördade romer under andra världskriget. Vi följer henne till Gröna Lund med skolkompisar från flera olika länder. När hon dansar latinamerikansk merengue med kompisen Monse. Och när de åker med föräldrarna i ”langosvagnen” till olika marknader i Sverige på sommaren, där de säljer langos. M-C och brorsan får hjälpa till i familje-företaget. Romer bodde ofta i husvagn förr i tiden, och var då alltid hänvisade till särskilda campingplatser. Farmor minns hur hon frös och svalt, och tycker att hennes barnbarn har fått det bra. Över huvud taget verkar Marie-Claude ha ett väldigt gott liv, med mycket lek och kärlek. En fin bok, som väl kompletterar Katarina Taikons böcker om hennes egen uppväxt som ”Katitzi”. Boken har parallell text på romanes och svenska.

FOTOGRAFI
Porträtt av Katarina Taikon. 1953 (1932-1995)
FOTOGRAF: Linde (Aftonbladet), Ilgars. Aftonbladet
BILDNUMMER: AB 1157
Stadsmuseet i Stockholm

Pär Isling Poromaa: hollo (2026)

Uttrycket i titeln betyder på mienkiäli ”tokig, galen”. Det är en tämligen autofiktiv berättelse om Pekka Renmark som arbetar som lärare i Stockholm. De ständiga bråken i skolklassen gör att han tillslut ledsnar på sitt hopplösa jobb, och istället söker en tjänst som doktorand i pedagogik (precis som författaren också gjort) vid universitetet i Umeå. Han vill undersöka den typ av arbete som lärare som han haft i Stockholm, i en klass med många invandrarbarn av olika nationalitet, och hur det påverkar lärarna och eleverna. Pekka kommer från Gällivare, där de flesta jobbar i gruvan. Hans mor var aktiv kommunist från Tornedalen, fadern anställd inom kommunen. Det handlar om främling-skapet han känner som doktorand i Umeå, där ingen har samma bakgrund som han. Främlingskapet är både politiskt, socialt och intellektuellt. Pekka lyckas få köpa (med lån från fadern) ett förfallet radhus på Västerhiske (som jag väl känner till, någon kilometer upp efter Umeälven). Han är utomordentligt ensam tills han träffar en annan doktorand som också är norrbottning, John, och Minna, som är doktorand i litteraturvetenskap.

Skildringen av universitetsvärlden är ganska skarp, alltifrån den strama handledaren Inger, till svårnåbara kollegor och lärare på institutionen. Lite erfarenhet har jag väl från forskarvärlden, och PIP skriver roligt och underhållande. Med John släpper Pekka loss, de hinkar stora mängder alkohol och diskuterar allt från populärmusik till politik. Men kanske räcker det inte till en fullödig roman. Skickligt fångar han jargongen de båda vännerna emellan, ända tills John ledsnar på att aldrig bli uppskattad på institutionen och flyttar tillbaka till Gällivare för att jobba i gruvan. Pekka bestämmer sig dock för att kämpa vidare, han får mer och mer undervisning av studenter, och lyckas tillslut entusiasmera även den tillknäppta handledaren Inger. Som tornedaling på mammans sida känner han sig som en ”bastard”, varken finsk eller svensk. Att det finns galenskap i släkten (”hollo”) vet han om, men han klarar av ensamheten i universitetsstaden förvånansvärt bra. Han och John badar bastu, går på krog och dricker sig fulla, och tidvis är han så sänkt att han får gå till en psykolog för att få KBT-terapi. Föräldrarna är skilda, han har ”inget hem att komma hem till”. Han känner sig motarbetad på institutionen. Han har valt Pierre Bourdieu som teoretiker, för att han ”ifrågasätter maktordningen som gynnar de priviligierades tolkningsföreträde”. ”Men medan alla löntagare ligger med bettskenan i gapet far en sista rebell fram längs med strandkanten, fortfarande onykter i gårdagens klädsel…” Han erkänner att det ibland känns som en riktigt grådaskig Kaurismäkifilm: ensam som han är, vid sin egen lägereld. PIP skriver en rapp prosa, språkligt är det helt OK, men i längden blir det tradigt. Någon större lust att återvända till min hemstad får jag inte, tyvärr. Inte ens när författaren fördjupar sig i den ädla norrländska konsten att skotta snö, som kan göras på olika sätt, men bara på ett sätt så att det blir riktigt snörrätt och snyggt! Kanske kan det jämföras med att skriva en roman, men det krävs också något mer. Jag hoppas författaren finner detta något. Han är på god väg.

Tove Alsterdal: Jag önskar dig lagom lycklig (2026)

Alsterdal är mest känd som deckarförfattare, erkänt skicklig. Det här är hennes debut inom en annan genre, och det är en stark sådan, en ömsint kärlekshistoria, men samtidigt grym och avslöjande om en typisk ”kulturman”, Toves far den på sin tid kände journalisten Alvar Alsterdal, och hans många kvinnohistorier. Hon dömer egentligen inte, men låter både modern, socionomen Elsa Bolin, och älskarinnan Inger Wahlöö komma till tals. Det hela blir ett invecklat triangeldrama fyllt av lögner och smygande i kulisserna, där inte ett ord sägs om hur barnen, Tove och hennes syster Lotte, kommer emellan. Åtminstone tar de vuxna inte särskilt mycket hänsyn. Ett knappast särskilt originellt äktenskapsdrama, i typiskt 1950-1960-tal, som utspelas i Malmö.

Men det är lätt och skickligt skrivet, en ”bladvändare” som nog blir mycket läst. Alvar Alsterdal (1926-1991), började som journalist på socialdemokratiska Arbetet där han blev kulturredaktör och tf chefredaktör, flitig författare i politiska frågor, sedermera pressråd i Bonn och London. Han var vänlig och undfallande gentemot kvinnor, men verkar ha haft lätt att förälska sig i ”fel” kvinna. Samtidigt som andra dottern Tove föddes hade han inlett ett förhållande med Inger Wahlöö (1930-2005), som tidigare varit gift med Per W, som senare blev en känd deckarförfattare. Alla jobbade på Arbetet i Malmö. Alvar framstår som en typisk ”kanske-man” som upprepade gånger lovar Inger att han ska skilja sig från hustrun, vilket han dock aldrig gör. Han fortsätter istället bedra hustrun Elsa, som tillslut tar ut skilsmässa. Jag frågar mig lite stillsamt om en man inte kan älska flera kvinnor samtidigt? Men viktigast är nog att alltid tala sanning, vilket i kärlekssammanhang kan vara nog så svårt. Och naturligtvis inte låta motsättningarna gå ut över barnen. Till saken hör att Inger Wahlöö blir gravid ungefär samtidigt som Elsa, men Inger väljer att, solidarisk med sin älskare Alvar, göra abort. Han är ofta bortrest, disträ när det gäller barnen, och börjar skriva allt mer om politik. Han vill så länge som möjligt undvika konflikt, kan inte välja mellan frun och älskarinnan, men som så ofta väljer han Elsa, för att några år senare bedra också henne. Kvinnorna blir vårdande och tröstande då Alvar går in i en depression, men han kommer till slut att svika båda. Man brukar säga att inga träd får växa till himlen, och det gäller verkligen stjärnreportern Alvar Alsterdal.

Förf. glider skickligt fram och tillbaka i tiden, som börjar 1959, när Inger gör abort på en skum klinik i Köpenhamn, som framstår som ett sannskyldigt ”syndens näste”. Förf. följer sin mor Elsa Bolin ända fram till hennes död 2009, något som säkert utlöste lusten att skriva om föräldrarnas historia. Något som hon gjort med den äran. En riktigt fin kärleks- och relationsroman.

Nelio Biedermann: Lázár (2025/26, övers. Susanne Widén

Denna sensationella svenska debut av en 22-årig tyskspråkig författare, bosatt i Schweiz, är imponerande, skriven i en tradition av stora författare som Thomas Mann, Robert Musil, eller Elias Canetti. Den handlar om författarens ungerska släkt, som han i romanen valt att kalla von Lázár. Det börjar 1901, i ett slott vid skogen utanför staden Pécs, med anfadern Lajos von Lázárs födelse. Han tror att baronen, Sándor, är hans far. Långt senare ska han få veta att det är slottets virile stalldräng. Han har en sex år äldre syster, Ilona, som vägrar äta kött, och den tyska barnjungfrun Ida. I en annan del av slottet bor Sándors funktionsnedsatte bror Imre, som får epileptiska anfall och talar med osynliga spöken. Lajos har tunn, nästan genomskinlig hud, och vattenblå ögon. Modern Mária ägnar sig åt självskadebeteende, bara genom att skära sig i armarna kan hon känna sig helt igenom levande. Mycket av romanen handlar alltså om en dysfunk-tionell familj, där familjenamn, gammal aristokrati och traditioner som ska bevaras, blir det som håller familjen samman. Att sonen är halmblond och inte mörkhårig förbryllar fadern, men modern lyckas övertala honom: Hade inte ätten von Lázárs ålderman Hayo också blont hår när han föddes? Här är en familj där konstiga saker händer, självklart kan man känna en inspiration från den latinamerikanska ”magiska realismen”.

Det är också romantiskt: man åker på kurort, man jagar, fadern Lajos besöker regelbundet sin älskarinna i Pécs. Både mor och dotter förälskar sig i den vackre informatorn Jonatan. Baronen börjar dricka för mycket, och första världskriget bryter ut. Ilona gifter sig med den veke pacifisten Kurt von Bleichröder, som ändå tvingas ut i det meningslösa kriget. Ett tema i boken är faktiskt hur samtliga personer undviker att ta politisk ställning, utan bara fegt viker undan, även sedan mellankrigstidens nazister invaderar Ungern, eller när ryssarna invaderar efter det andra världskriget. Baronens slott övergår till staten och hans släktingar får försörja sig som vanliga människor, som smed, partifunktionär, armébefäl. Sista delen av boken koncentreras kring syskonen Eva och Istvan, som med föräldrarna flyr till Schweiz. Lajos har då strukit ”von” i namnet, trots risken att bli tagen för jude (för efternamnet som liknar de två Lazarus som omnämns i Bibeln), och han sväljer ett antal juveler för att ha som valuta i det nya landet. Men när världen omkring rasar samman har han bara sin nya brud för ögonen: den borgerligt födda Lilly Grünfeld. Någon större hjälte är han inte, och det är väl som sagt ett av bokens budskap.

Eller kanske är det bara ett sätt att överleva i en grym och skoningslös omvärld? Jag kan ibland tänka på att det är få länder i Europa, ja i hela världen, som undgått krig och medföljande vansinne. Sverige är ett av dessa länder, som haft fred sedan 1809, Schweiz ett annat. Vi har inte varit en kolonial-makt (frånsett 100 år med den lilla ön Saint Barthélemy i Karibien), har inte varit ockuperade av ett annat land, har inte varit en kunglig diktatur sedan Karl XIV Johan tillträdde tronen 1814. Portugal verkar också ha klarat sig någorlunda, man var en kunglig/militärdiktatur till 1974, då man också miste alla sina kolonier; man undkom förödande krig och deltog bara med militär på Francos sida i spanska inbördeskriget. Nej vi har verkligen sluppit billigt undan i jämförelse med andra länder, även nordiska.

Den unge berättaren talar med skuggor och spöken, och det kan man som läsare nog intyga. Tyvärr blir det hela lite torrt, ibland romantiskt, ibland, i flykten undan de ryska styrkorna mot friheten i Schweiz, lite spännande. Stilen är polerad, utan överraskningar. Författaren beundrar stora europeiska föregångare som Proust och Mann, språket flyter ledigt, och man får hoppas att han utvecklas i positiv riktning. Han har redan lärt handlaget, och han är bara 22 år. Fantastiskt!

Bild: Wir Freiburg

Kjell Johansson: Mammas gata: berättelser från förorten (2013)

Kjell Johansson är en av våra mest kända, nutida, arbetarförfattare, sprungen ur den rika traditionen från Martin Koch och Maria Sandell, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson och Harry Martinson. Hans första diktsamling hade den typiska 70-talstiteln Det finns en krog på vägen till varje revolution. Slog igenom gjorde han med den självbiografiska trilogin som börjar med Huset vid Flon, där hans släktskap med resandefolket, ”tattarna”, utvecklas. Han är uppvuxen i förorten Midsommarkransen, ”Kransen” kallad i folkmun, anlagd och byggd redan 1913, då marken inkorporerades med Stockholms stad, och den kände arkitekten Per Olof Hallman ritade de charmiga gulmålade stenhus som idag utgör centrum. Här kan Johansson varenda sten i stadsdelen, han minns butiker och gränder, ljud och lukter, och han gillar skrönor, vilket han visat i flera böcker. Här skildras tjuvfamiljen Sigge, Kommunistkåken, ölkaféerna, Skrot-Olssons lager, fyllgubbarna (kallade ”katolikerna” för att deras ögon gick i kors), bråken mellan kommunisten Vilgot Ryssen och socialdemokraten Trägen Vinner, den urstarke Gösta Göken Andersson även kallad Ljug Lagom, och hans son Noak, om de muntliga berättarna med vilka Johansson äger släktskap, om de homosexuella vännerna Sven och Alfred, om telefonbolaget LM Eriksson där många arbetade, om de många ensamma, som gamla fröken Grahn, om den stammande men skönsjungande Jan-Erik Carlsson – Kransens Caruso, om de föräldralösa barnen på Nybodahemmet, om de lungsjuka som samlades i översta våningen på skolan, om den tjocka Ulla-Britt som ständigt blev mobbad, men som återvände som stilig gift madam med både förlovnings- och tjock vigselring på fingret. Det är Stockholmiana när det är som bäst, och några berättelser står ut som riktiga noveller.

”På morgonen kom sophämtarna, smällde i portarna då de bar ut tunnorna; spårvagnarnas avgångssignaler, Håkanssons jämthund som skällde, vildhundarna från Drakberget svarade, katter jamade, duvorna kuttrade, skator kraxade och småfåglarna sjöng. En stunds stillhet inträdde vid middagstid, ljuden avtog, lukterna framträdde, stekt fläsk, rotmos, kålpudding, blandat med stanken från hästskit och avgaser. Men snart tog ljuden åter överhand. Så småningom dog gatans ljud ut och tystnaden lade sig. Möjligen kunde knarret av en nattvandrares vinterskor höras någon kall natt.”

Bild: Ankara

Publicerad av matsmyrstener.com

F.d. bibliotekarie, litteraturforskare, skribent. Hemsidan publicerar några av författarens texter in extenso.

Lämna ett svar