Donna Tartt: Steglitsan (2013, översättning Rose-Marie Nielsen)
Vad är en best-seller? Dan Browns Da Vinci-koden var en sådan, en av de första som såldes och översattes över hela världen. Jag inbillar mig att lättporr-klassikern Fifty shades of Grey också klockar in? Harry Potter-böckerna? Jag läste en gång att Dickens A tale of two cities, som utspelas under franska revolutionen, räknas som hans mest sålda, och därmed en av världens mest sålda böcker. Bibeln, Koranen, Maos lilla röda brukar också räknas dit, till massupplagornas böcker. Agatha Christie bland deckarförfattarna förstås, Barbara Cartland inom romansgenren. Och kanske några till.
Donna Tartts tjocka 750-sidiga roman får väl räknas dit också. Om den unge 13-åringen Theo Decker som går på konstmuseum med sin mor, favorittavlan är just den som nämns i titeln, Steglitsan, av holländaren Carol Fabricius, en elev till Rembrandt, från 1654. En färgstark vacker fink som även finns i södra Sverige. I Holland, på Rembrandts tid, hölls den som burfågel. Tavlan har Theo sett gång på gång med
sin mor, som undervisat honom i konsthistoria på deras museivandringar i New York. När en bomb exploderar på museet dör modern, men Theo överlever tillsammans med en jämnårig flicka, Pippa. Det sociala kopplas in, och han riskerar att hamna hos sin stränga morfar, som han minns var en förespråkare för att aga barn. Men så dyker hans slarver till far upp med sin lättsinniga fästmö Xandra, och de tar med sig Theo till Las Vegas. Mycker handlar sedan om hans skolgång, förälskelser och samvaron med en pojke som heter Boris, vars far är rysk gruvingenjör och inte särskilt trevlig. Steglitsan förföljer Theo, även sedan den blivit stulen från museet i New York (det är faktiskt Theo som stulit den, i samband med kaoset kring bombincidenten på museet). Theo hamnar, främst genom faderns spelskulder (Las Vegas!) i kretsar som sysslar med konststölder och kriminalitet. Jag är inte särskilt imponerad av denna bestseller, som fick det amerikanska Pulitzerpriset 2014, och filmades 2019. Handlingen bärs fram av långa sidor av dialog, det är inte särskilt spännande, och Theos uppväxt liknar J.D. Salingers klassiska uppväxtskildring Räddaren i nöden. Harry Potter kommer också i mina tankar, främst på grund av de långa redogörelserna av Theos skolgång. Han kallas i skolan i Las Vegas just för ”Potter” på grund av sin likhet med filmens HP. På amerikanskt manér är boken alldeles för lång och omfattande, oerhört pratig och omständlig, något som inte tilltalar mig. Den hade mått bra av rejäl nedbantning.
Och jag får erkänna att jag kom bara halvvägs i den massiva texten (alltså ca 350 sidor). Livet (särskilt mitt) är för kort för att läsa böcker man inte diggar.
Men visst är den vacker, steglitsen?!
