Ja, ganska många hjärtan åtminstone. Mitt stal han sommaren 1969, jag var 15 och på en språkkurs i franska i St Malo, Bretagne. Böckerna, tre pocketböcker på det lilla förlaget Gebers, hade då kommit och Tolkien ägnats en helsida i Dagens Nyheter, av litteraturprofessor Staffan Björck i Lund. Hans stora genombrott bland publiken i USA hade då uppmärksammats. Där hade den utkommit i pocket 1967-68, precis vid rätt tidpunkt för att övertas av en helt ny generation ungdomar som ville leva ett helt annorlunda liv, fritt från intellektuella bojor från en ”förstockad” föräldrageneration. Det var politiskt engagemang, fri sex, hippies i Kalifornien, droger, grönavågare, men också, märkligt nog, den ”verklighetsflykt” som läsningen av Sagan om Ringen gav.

Böckerna blev en storsäljare i USA och erövrade sedan resten av världen. När den utkom i England 1954 uppmärksammades den inte alls, utan upplevdes bara som konstig. Förspelet till SOR, Bilbo, som utkom 1936, såldes som barnbok. Min favoritupplaga av Bilbo är den i större format på svenska, som illustrerats av Tove Jansson. En presentbok som idag är svår att få tag i, utom möjligen på antikvariat.

Att jag återkommer till Tolkien beror främst på att jag nu sett om Amazon Prime-serien Rings of Power, Maktens ringar, som utspelas innan Peter Jacksons tre filmer om Bilbo, och den första trilogin från milennieskiftet 2000 (också regisserad av Peter Jackson) med Viggo Mortensen, Cate Blanchett och Christopher Lee. I den nya Amazon Prime-serien är Sauron fortfarande en vanlig människa (eller kan ta form av) och delar av handlingen utspelas i södra och östra Midgård och på den stora ön Númenor, som likt mytens Atlantis försvann i havet, sedan människorna där förhävt sig gentemot gudarna. Den nya serien är välgjord, man ser att här har det satsats ordentligt med bra skådespe-lare, scenografi och manus. (Jag läser på Wikipedia att det är den dyraste produktionen för TV någonsin.)

En ung Galadriel i Rings of Power (Amazon Prime) spelad av Morfydd Clark.
Här dyker Sauron upp för första gången och här lurar han alverna och smider själv sina ringar (9 för människorna, sju för dvärgarna, och en för sig själv) som sedan kommer att spela en stor roll i kommande filmer. Här får vi se en skojig tidig upplaga av hoberna, kallade ”harfoots”, harfötter, vi får se hur Gandalf utvecklas från det han anlänt till Midgård, till att bli en av de stora hjältarna i de kommande filmerna. Vi får se den onde trollkarlen Sarumans första välde i östra Midgård, och alvernas säte i Lindon och dvärgarnas i Khazad-Dûm (Moria).

Sauron som han uppstår i sin sista fysiska skepnad
Allting för mig tillbaka till den där månaden på språkkurs i St Malo i Bretagne, och hur jag slukade den första (och bästa) boken i SOR-serien, vars peripeti (höjdpunkt) är när sällskapet passerar Morias gruvor under berget, där staden som en gång var ett stort dvärgarike nu bara är en ruin. Här faller Gandalf under striden mot urtidsmonstret Balrogen och man tror förstås att han är död, vilket ger läsaren en chock. Hur ska sällskapet klara sig nu utan sin trollkarl! Jag har aldrig drabbats så av någon bok sedan dess, men det beror nog på min då receptiva ålder som 15-åring. Inte av Eyvind Johnsons Strändernas svall, inte av Sandemoses Varulven, eller García Marquez Hundra år av ensamhet.

Sällskapet från den första SOR-filmen 2001: fr.v. överst Aragorn (Viggo Mortensen) Gandalf (Ian McKellen) alven Legolas (Orlando Bloom) Boromir (Sean Bean), under honom dvärgen Gimli (John Rhys-Davies) hoberna Sam Gamgi (Sean Astin) Frodo (Elijah Wood) Pippin (Billy Boyd) Merry (Dominic Monaghan)
2027, till jul, kommer en ny biofilm från Tolkiens värld, The hunt for Gollum (en av de märkligaste karaktärerna från SOR och Bilbo, i filmerna mästerligt spelad och röstlagd av Andy Serkiss, som nu regisserar den nya filmen, vilket borgar för hög klass hoppas jag). Jag hoppas att jag får leva så att jag får se den också.
(PS Min äldsta dotter Märta har gjort en radiodokumentär om den märklige översä-ttaren Åke Ohlmarks, som är värd ett avsnitt för sig. Jag uppskattar ändå hans över-sättning av Sagan om Ringen, främst för alla härliga namn som han så förtjänstfullt översatt, eller hittat på, med viss ”poetisk frihet” visserligen, men icke förty. Värst var kanske att han helt ändrade ett helt avsnitt i bok nr tre, så att hoben Pippin dödar Häxmästaren från Angmar, och inte sköldmön Eowyn. Men jag gillar Ohlmarks ändå, och radiodokumentären är hörvärd.)

J.R.R. Tolkien (AI)
